PR-maskineriet runt musiktjänsten Tidal har de senaste dagarna gått på högvarv. De underbetalda superstjärnorna som klivit in som delägare i bolaget har pratat sig varma om den förbättrade ljudkvaliteten och hyllat tekniken som möjliggör strömmad musik. De har låtit oss förstå att vi nu kliver in i en ny musikalisk era – ledd av den allsmäktige innovatören Jay-Z.
Förväntningarna är därför skyhöga när jag klickar mig fram till en låt med Taylor Swift, som är en av artisterna som valt att ta bort sin musik från konkurrenten Spotifys plattform.
Det dröjer inte många sekunder innan förväntningarna dämpas rejält.
Rent visuellt är likheterna med konkurrenten Spotify slående. De svart-grå färgskalorna, huvudmenyns vänsterställda placering och omslagsbilderna på artisternas album när jag loggar in – allt är på pricken likt.
Spellistor, bläddra bland nyheter och köa musik – bortsett från att jag får tillgång till ett begränsat antal exklusiva musikvideos och information om vem eller vilka som faktiskt har skrivit och producerat musiken finns det inte mycket att utforska.
Det är snyggt och smidigt – men pinsamt likt Spotify.
Musik är däremot ingenting som ska bedömas utifrån sin förpackning och den stora fördelen med Tidal är att de säger sig erbjuda bättre ljudkvalitet än sina konkurrenter. De ser sig förmodligen som en modern skivbutik fylld av LP-skivor. Deras FLAC-ljudfiler (icke-förstörande komprimering) innebär att varje stråk ska kunna urskiljas.
På förhand låter det naturligtvis tilltalande – och ibland tycker jag mig faktiskt höra en liten skillnad när jag klickar mig runt i deras breda musikbibliotek. Efter en stund inser jag dessvärre att skillnaden bara är ett resultat av min hjärnas hoppfulla inbillning – för att jag ska kunna lyssna på den högsta ljudkvaliteten måste jag av någon anledning byta webbläsare till Google Chrome.
Jag gör det, men blir inte klokare för det.
Just den här morgonen lyssnar jag på musiken med ett par halvslitna, tidigare vita, Apple-hörlurar. Hade jag bytt ut dem mot ett par svindyra hörlurar är det möjligt och troligt att skillnaden mellan tjänsterna varit tydligare. Men min upplevelse blir inte mindre relevant för det – de flesta musikkonsuemterna använder sig av de halvdåliga hörlurarna som följer med när de köper en ny mobiltelefon.
Om de inte märker någon skillnad – varför ska de då betala dubbelt så mycket för det?
Med tanke på att Tidal har positionerat sig som en premiumtjänst med förhandssläpp, exklusivt material och bästa möjliga ljudkvalitet är det sorgligt att tjänsten inte känns som mer än en kopia. Det är baksidan med att hajpa upp en tjänst – bubblan brister när förväntningarna inte uppfylls.
Tjänsten är snygg, snabb och håller hög standard. För personer som aldrig har strömmat musik tidigare kommer Tidal med säkerhet att upplevas som en ny och spännande innovation.
På samma sätt som jag upplevde Spotify för sju år sedan.
LÄS MER: "Det var kul så länge det varade - musikbranschen är i förändring"
LÄS MER: Svenska riskkapitalister har börjat sälja av Spotify-aktier
LÄS MER: Jay-Z sätter punkt för Aspiros misslyckade börskarriär