Sök ikon

24 svenska techprofiler vittnar – sexism, trakasserier och dickpics

Artikel bild

Hur är det att vara kvinna i tech – egentligen.
Här är 24 starka och viktiga vittnesmål inifrån den svenska techindustrin.

Breakit

Breakit

nyheter@breakit.se

Det har gått 14 dagar sedan vi på Breakit gick ut med en lika enkel som mångbottnad fråga: Hur är det att vara kvinna i tech-Sverige?

Ämnet engagerar. Det syns inte minst på den mängd mejl som kommit till kvinna@breakit.se.

Ämnet delar er läsare.

Vissa menar att det inte finns några problem alls med att vara kvinna. Att det är upp till varje person – kvinna eller man – att ta sig fram och att det sker på lika villkor.

Men det finns också gott om berättelser som vittnar om motsatsen.

Under de senaste dagarna har frågan exploderat i vidare bemärkelse. Under hashtaggen #metoo delar kvinnor världen över med sig av sina upplevelser om övergrepp och sexulla trakasserier. Bortom de grova övergreppen finns också den mer subtila sexismen, de sexuella inviterna och diskriminering på grund av kön.

Vi lyfter i dag fram 24 berättelser rakt ur verkligheten. Det är deras upplevelser. Deras sanning. Deras liv.

Här är de svenska tech-kvinnornas egna ord. Vi hoppas att deras vittnesmål kan starta en debatt, som i sig kan leda till att vi tar tag i problemen.

***

Berättat för: Sara Lindmark, Erik Wisterberg, Towe Boström och Jonas De Lange. 

Vill du också dela med dig av din berättelse? Mejla kvinna@breakit.se – eller kontakta någon av våra reportrar

Tuva Palm: "Mina manliga kollegor tjänade 20.000 mer än jag"

Gör: Är teknikchef, CTO, på Nordnet

Att vara kvinna i IT-branschen, liksom att på ett eller annat sätt stå utanför normen, har naturligtvis både för- och nackdelar. För mig personligen har det många gånger bara varit positivt att vara kvinna. Jag har haft rätt teknisk kompetens och framgång i min karriär, vilket har uppmärksammats på ett positivt sätt.

Men ibland har jag hamnat i situationer där jag har blivit behandlad på ett sätt som varit helt frikopplat från mina kvalifikationer.

Jag har nedlåtande blivit kallad för ”Handels-tjej” trots KTH-studier och gedigen utvecklarbakgrund, och fått frågan om ”min pojkvän” ska presentera på vetenskaplig konferens när jag bland tusentals andra fått min forskning publicerad.

En gång avslöjades det av en slump att mina manliga kollegor tjänade ungefär 20.000 kronor mer i månaden än vad jag gjorde. Alla i teamet, även killarna, blev väldigt illa berörda av det. Det var tydligt för alla att löneskillnaden inte berodde på kompetens eller yrkesroll. Det justerades väldigt fort, men kändes olustigt för oss alla. Tyvärr har jag som lönesättande chef noterat att det inte är ovanligt att kvinnor hamnar efter lönemässigt.

Jag tror det är viktigt att tänka att eventuella orättvisor i regel inte är illa menade, utan baseras på bristande erfarenhet, tradition och ett nedärvt sätt att generalisera som gjorde att vi överlevde på savannen. Som individ är det är bara att borsta av sig dammet, visa vart skåpet ska stå, och köra vidare. Men för branschen är det viktigt att situationen uppmärksammas samtidigt som vi visar upp de kvinnor som verkligen bryter normen så att generaliseringarna programmeras om. På så sätt skapar vi en diversifierad bransch som blir än mer kreativ och effektiv än om den bara hade varit populerad av män.

Charlotta Tönsgård: "Han lade armen om mig – jag blev chockad"

Gör: Är tidigare vd för Min Doktor, och för närvarande i uppstartsfas för ett nytt projekt.

På gymnasiet var det bara jag och en till tjej i hela Helsingborg som gick teknisk linje. Sedan dess har jag varit i en bransch där kvinnorna alltid varit i minoritet.

Oftast har jag inte reflekterat över att jag skulle bli annorlunda behandlad. Mina erfarenheter har mest varit positiva.

Första gången det hände var på Lunds Tekniska Universitet. Jag skulle vara övningsledare under programmeringskursen. Jag satt på ett preppmöte med min professor som varnade mig:

"Var beredd på att alla kanske inte lyssnar på dig, i och med att du är tjej", sade han.

2007 blev jag anställd på TAT, och flyttade till Sydkorea och blev ansvarig för sälj och affärsutveckling. Det innebar att jag ofta var ute med kunder och partners. En gång var det en av våra partners som kom över, och det slutade med att jag skulle ta med honom ut. Ingen annan kunde, så det var bara han och jag som skulle ut och äta middag. Vid slutet av middagen började han uppföra sig illa. Han lade armen om mig, och visade tydligt att han hade helt andra tankar om var kvällen skulle ta vägen. Det var väldigt opassande, oprofessionellt och den enda gången i min karriär som jag varit med om något som liknar sexuella trakasserier. Jag blev jättechockad och visste inte vad jag skulle göra. Men sättet som min chef hanterade den situationen när jag berättade gjorde dock att jag faktiskt inte har tänkt på det förrän i dag.

Jag gick vidare till bolag som Zimpl och Fingerprint, och har i stort sett aldrig känt mig annorlunda behandlad, trots att jag var ganska ensam som kvinna.

Hade du frågat mig för fem år sedan hade jag sagt att det inte är någon skillnad på att vara man eller kvinna inom tech. I dag är jag mer osäker.

Efter att ha jobbat på Min Doktor kan jag se att jag tidigare levt i en bubbla. Vården innehåller tydliga hierarkier och i viss mån könsroller som kommer med det. Om det spelade in att jag är kvinna när jag fick lämna bolaget är svårt att säga, jag ser mig själv inte som kvinna i första hand utan som Charlotta. Det är svår att särskilja vad som handlar om att jag är jag, en person med starka åsikter som jag inte är rädd att uttrycka, och vad som handlar om dimensionen att vara kvinna i en mansdominerad bransch.

Många andra gjorde kopplingen att det hängde ihop med att jag är kvinna, men det är svårt att säga om det är så.

Jag har sett, och hört, genom andra att den dimensionen verkligen kan spela in, så det vore nästan förmätet av mig att säga att jag helt står utanför det.

Sophia Bendz: "Folk har trott att jag är assistenten"
 

Gör: Ängelinvesterare och anställd på riskkapitalbolaget Atomico

"Det har hänt att folk trott att jag är assistent till Niklas (Zennström, grundare av Skype och Atomico reds anm), som en gång när jag träffade honom på ett coworkingspace, och jag har även blivit misstagen för att vara cateringpersonal på väg in i ett styrelsemöte. Det har dock varit andra kvinnor som trott det, inte äldre män, som man kanske kan tro. Jag tror det beror på förutfattade meningar i samhället i stort, som vi egentligen alla bär på. Bilden av makt tror jag förknippas starkt med män i kostym, inte en yngre tjej i sneakers. När det gäller techvärlden i övrigt så tycker jag faktiskt att den är snällare än andra världar, i alla fall här i Sverige"

Lise Alm: ”Han ville att jag skulle ha sex med honom i utbyte mot stora uppdrag”

Gör: VP operations & sales på Volumental, tidigare på en svensk techjätte.

Jag har har rört mig i skärningspunkten mellan m&a, teknik och musik i tio år, som jurist på en stor byrå och som jurist på ett stort svenskt techbolag. I dag sitter jag i ledningen på Volumental. 

Både på det stora techbolaget och på byråsidan var det en väldigt grabbig stämning, som man fick lära sig att hantera. På techbolaget upplevde jag att det fanns ett antal informella sammanhang, dit jag inte var inbjuden, men där besluten fattades. Det var helt enkelt svårt att som kvinna att få tillträde. Samtalsämnena och samtalstonen hölls på ett sätt som gjorde det svårt att delta som kvinna och när man försökte delta dog diskussionerna. Det var också svårt att behålla sin position under sin föräldraledighet på techbolaget när jag jobbade där.

De flesta – och värsta – historierna är dock från byråtiden. Vårt team jobbade mycket mot tech-sektorn.

Vid ett tillfälle hade jag en avslutningsmiddag för ett stort projekt med vd:n från en stor klient. Jag hade jobbat med dealen, men inte träffat vd:n före middagen och jag tror knappt att han visste vad jag hette. 

Han blev berusad. Han erbjöd, väldigt enträget, att jag skulle ha sex med honom i utbyte mot att han skulle ge stora uppdrag till byrån. Jag sa nej, men var tvungen att både be män i min omgivning om hjälp, och slutligen med våld sätta honom i en taxi.

Dagen efter kände jag mig skamsen. Kunde jag på något sätt ha undvikit att sätta mig i situationen? Var jag otydlig i de initiala samtalen? Jag slet också med hur jag skulle hantera situationen på jobbet. Där var min största ångest att han skulle känna sig så kränkt att han skulle ringa min chef för att försöka få bort mig ur teamet, degraderad eller i värsta fall sparkad. 

Jag valde att berätta själv för min chef och fick bra stöttning i det. Det var dock aldrig tal om några konsekvenser för honom, det var en alldeles för stor klient för det. Det värsta är att jag inte ens tyckte att det var så ovanligt, sådär betedde sig män på krogen konstant. Maktbalansen i den här situation gör det så mycket värre, men när man är mitt upp i det blev det mest en händelse i raden. I dag när jag ser tillbaka på det är jag nog mer förbannad än jag var då. 

På Volumental jobbar vi väldigt aktivt med att ha en bra könsbalans, och gör exempelvis lönekartläggningar varje år i samband med lönesättning.

Det är nog än så länge en för liten arbetsplats, med för många kvinnor (nära hälften), för att det ska skapas sammanhang dit kvinnor inte har tillträde. Men när vi växer förutsätter jag att vi kommer behöva jobba med det ännu mer aktivt.  

Elina Berglund: "Folk tycker att det är konstigt att jag är teknikchef"

Gör: Driver preventivmedelsappen Natural Cycles.

Jag driver bolaget tillsammans med min man. Ibland ifrågasätter folk våra roller. De tycker att det är konstigt att jag är teknikchef (CTO) och att han är vd. "Borde det inte vara tvärtom", kan de säga. Först när jag har förklarat min bakgrund brukar folk förstå.

Det jag ser som en stor nackdel är att de flesta investerarna är män. Det är inte så att det är en nackdel att vara kvinnlig grundare, ibland letar folk aktivt efter det eftersom de har tagit åt sig av debatten. Men eftersom de flesta investerare är män blir det lätt att investeringarna går till produkter som löser manliga problem. För oss var det en naturlig nackdel, eftersom vi fokuserar på ett kvinnligt problem. Det gäller inte alla investerare, men man märker tydligt att vissa inte är intresserade av att sätta sig in produkter som vänder sig till kvinnor. Det är lite märkligt, eftersom siffror visar att kvinnor spenderar mer pengar globalt än män.

Siri Vikman: "Får jobba dubbelt så hårt som tjej"

Gör: Driver modestartupen Aéryne

Jag som relativt ung tjej får jobba dubbelt så hårt för att få samma bekräftelse som en man. Man bemöts också på ett annat sätt. När vi skulle ta in vår såddrunda och jag drog min pitch för en investerare, fick jag kommentaren "du är ganska självsäker va?". Då slogs jag verkligen av att jag är en kvinna som pitchar, eftersom jag inte tror att en man hade fått samma kommentar. Vi behöver fler grymma kvinnliga entreprenörer som tar plats och berättar om vilka bolag de har skapat.

Samtidigt är det svårt att komma in i nätverken bland investerare, grabbar är bra på att stödja andra grabbar. Det finns dock undantag.

Vi är ett bolag för kvinnor och av kvinnor, men det blev en man som till slut investerade i oss.

Det finns situationer, i vissa rum, där aspekten att jag är kvinna spelar in. Jag försöker verkligen att inte tänka på det, eftersom det i sig skapar osäkerhet.

Fredrika Gullfot: "Något är rejält fel här"

Gör: Vd och grundare av startupen Simris Alg

Jag är skitless på att förväntas ha något särskilt engagemang i den här frågan. Varför ska jag behöva ha det, bara för att jag är kvinna. Jag är upptagen med att bygga mitt bolag och som snubbe slipper du de här frågorna. Att vara typecastad som “kvinnlig entreprenör” eller “kvinnlig vd” är det värsta jag kan tänka mig.

Därmed vill jag inte säga att det är en icke-fråga, tvärtom.

Jag spyr varenda gång jag ser ännu en all-male crew på bild som illustration till den senaste tunga investeringsrundan i bolag X eller Sveriges hetaste startup Y. Någonting är rejält fel här. När Dagens Industri skrev om att mitt bolag gick till börsen illustrerade de det med en bild på en man.

(Bilden har senare bytts ut, reds anmn.)

Det finns ingen sämre och mer patetisk ursäkt än att det skulle vara “ont om kvinnor” som kan teknik, som grundar bolag och som är investerbara. Vi finns. De tänker bara inte på oss på det sättet. Vi är liksom “funny animals”, som Jane Walerud uttryckt det så träffande. Lite konstiga djur, som man inte riktigt vet vad man ska göra av. Den här blindheten inför sin egen bias tycker jag är värst.

Sen finns givetvis de regelrätta avarterna också. När jag i tidernas begynnelse gjorde en Connect-språngbräda var det en i panelen som påstod att vår största risk var entreprenörsrisken, eftersom “kvinnor saknar samma förmåga att fokusera som män”.

En annan sak är att man aldrig riktigt får cred på samma sätt som haussade killar.

I övrigt handlar bolagsbyggande om en ständig kamp för att växa, och om man strukturellt missgynnas som kvinnlig grundare är bara ett av hindren i raden som man helt enkelt måste överkomma. Jag vet ingen kvinnlig grundare som gnäller över det här. Om det är några som borde komma till tals så är det tech-männen: låt dem själva motivera varför de endast har manliga portföljbolag."

Kajsa: "Folk förutsätter att vi inte är tekniskt kunniga"

Gör: Driver en startup i Sverige tillsammans med flera kvinnliga medgrundare

Vi har varit med om väldigt mycket. Folk tror ofta att vi bara råkat få in en massa användare och förutsätter att vi inte är tekniskt kunniga. De ger oss tips på så otroligt basic nivå, vilket är lite av ett skämt. Någon säger "oj, ni använder Mixpanel". Den kommentaren tror jag inte en man skulle få.

För ett par år sedan var det mycket värre. Många investerare såg inte alls potentialen, och vi hade stora problem med att få en bra värdering. Samtidigt såg vi hur våra manliga kompisar, som inte alls kommit lika långt som oss, kunde få en värdering på 20 miljoner på en pdf. De hade inte ens bevisat sitt case.

Jag dömer inte investerarna personligen, men det känns som att man inte är lika intresserade av idéer som vänder sig mot kvinnor.

"Kajsa" heter egentligen något annat. Hon har bett om att få vara anonym.

Louise Fritjofsson: ”Jag har mejlat dem direkt”

Gör: Är vd och medgrundare av fitnessplattformen Vint

När jag först såg kraften i #metoo-kampanjen så tänkte jag att mina erfarenheter inte var ”tillräckligt allvarliga” för att dela. Men jag har tänkt tillbaka och kommit på situationer som jag har blivit utsatt för som inte alls har varit okej. Det handlar om att ha händer som gör intrång på mitt personliga space, män som blockerar vägen framför mig och närmar sig på ett obehagligt sätt, att ha affärspartners som i smyg ger mig sin hotellnyckel och att gå på vad man tror är ett investerarmöte – för att bli bjuden på vin. 

Samtidigt har jag inte ork att gå i bräschen för detta genom att gå ut med deras namn i media. Istället har jag de senaste dagarna valt att mejla en handfull personer direkt, folk som tydligt har gått över gränsen så att det har varit obehagligt för mig. 

Jag har skrivit till dem direkt och sagt att det var riktigt grisigt gjort, och att jag säger det till dem så att de kan bättra sig. 

Det känns som ett bra sätt att för mig hjälpa till i den här frågan, som är så viktig. 

Jag har fått en hel del svar. En del kom inte ihåg det, vissa menade att de gjorde vad de gjorde med välmening. En del tyckte att de bara hade menat att jag var en härlig tjej, vilket är så sjukt. Andra har bett om ursäkt. 

En annan sak som jag har reagerat på genom åren, som handlar om en helt annan typ av sexism, är att man inte får njuta av framgång på samma sätt som kvinna. När jag har tagit in pengar, fått bra pr eller har ett bolag med en bra omsättning kommer ofta kommentarerna kring varför. Jag får förklarat för mig att det beror på att jag är ung och söt, och att jag aldrig hade fått det där avtalet, uppmärksamheten eller investeringen om jag inte hade en sån sjuk fördel av att vara kvinna. När jag blir bokad som talare på konferenser får jag höra att jag har fått uppdraget för att jag är härlig att titta på, inte för att jag har smarta saker att säga. 

Att hela tiden höra dessa saker gör att man blir påverkad. Samtidigt är det något som normaliseras så snabbt. 

Maria: "Han kom bakifrån och började gosa med min hästsvans"

Gör: Projektledare på ett stort svenskt teknikbolag

Jag har ganska mycket skinn på näsan och kan ta ganska mycket innan jag reagerar. Under min karriär har jag jobbat som projektledare inom it på en rad stora och mellanstora teknikbolag. Här är några av de saker som har hänt mig.

Min kollega, en man i 55-årsåldern, kom bakifrån och började gosa med min hästsvans. Jag mådde dåligt efteråt, och drömde mardrömmar om att han våldtog mig. Det var jag som fick be honom att säga förlåt, men fick veta att det egentligen låg på mig – jag hade ju inte sagt ifrån.

Efter att jag pratat med vårt arbetsmiljöombud och min chef – båda kvinnor – valde mannen själv att flytta så att vi inte jobbade ihop. Egentligen skulle han behövt en genomgång i vad samtycke betyder.

På minst ett jobb jag haft har jag fått sämre betalt än en min manliga kollega med mycket lika kvalifikationer. Han hade till skillnad mot mig inte gjort klart sin civilingenjörsutbildning, men hade penis och var vän med chefen. Det var värt 4000 kronor i månaden. När jag tog upp det med min chef reagerade han väldigt starkt, och var väldigt hård mot mig. Jag satt faktiskt och grät när jag gick därifrån. Sen fick jag min lön höjd, men min chef sade att jag inte fick berätta det för de andra kvinnorna. När jag pratade med dem visade det sig att också hade sämre betalt.

"Maria" heter egentligen något annat. Hon har bett om att få vara anonym.

Lena Apler: Då skulle jag bara vara “något snyggt att se på” – nu lyssnar alla

Gör: Grundare och styrelseordförande för Collector bank

En sak jag kommer ihåg är styrelserummet på 90-talet. Jag var nybörjare men hade läst på väl och förberett några relevanta frågor. Jag räckte försynt upp handen men ordförande “såg inte”. Jag viftade mer och mer frenetiskt men inget hände.

Till slut tog jag ordet själv och ställde mina frågor – och blev totalt negligerad.

I pausen överhörde jag kommentarer som "... förstå styrelsens sätt att jobba” och "... räcker med något snyggt att titta på".

Det var totalt mörker och förödmjukelse.

Nu, 25 år senare, kan jag dyka upp var som helst, ibland dåligt förberedd och utan relevanta frågor. Men i maktposition och med makt även över pengarna. Nu lyssnar minsann alla uppmärksamt och nickar och vill prata både före, efter och i pausen.

Jag har insett att makt plus kapital är lika med respekt. Det är den heliga graalen. Kompetens är inte alltid hårdvaluta. Mitt råd till andra kvinnor är att agera som om ni har makt och kapital. Då får ni den där respekten – och kan skaffa makten och kapitalet!

PS. #MeToo

Hannah: Det finns en "bro culture" som är giftig

Gör: Leder ett techteam på ett bolag i mediebranchen

Personligen har jag aldrig trott på att det finns ett glastak för kvinnor. Jag har inte velat se mig själv som ett offer, utan tänkt att jag kan slå mig fram av egen kraft – genom att tro på människorna i mitt team och värdet vi tillsammans bidrar med till bolaget.

Men under de senaste åren har jag verkligen sett att det finns en ”bro culture” i den högsta ledningen på mitt företag. Männen klappar varandras ryggar, och det finns inte riktigt en plats för mig vid bordet. Jag måste själv trycka mig in för att få en plats. Det är inte nödvändigtvis avsiktligt, men det är så det är.

Vårt företag vill gärna utåt sett stödja initiativ för kvinnor inom tech, men av kvinnorna som jobbar här upplevs det inte som sant, utan mer som branding för att locka framtida kvinnliga ledare.

Nyligen var det ett tungt chefsjobb som hade lovats till en superkompetent kvinna, hon hade verkligen den perfekta profilen och var helt klart toppvalet. Men i sista stund gavs det till en man, som var en del av denna "bro culture". Varför ska en otroligt kompetent kvinna blockeras? Du ser inga kvinnor få ett jobb på det sättet. Det sprider verkligen en giftig kultur. Som sagt har jag tidigare inte trott på idén om ett glastak. Jag vill inte tro att jag har nått ett skede där jag påverkas av diskriminering mot kvinnor på min arbetsplats. Men nu ser jag att det är svårt för mig att nå den högsta nivån i vårt företag. Det kommer att kräva en extra insats och tankekraft i hur man hanterar den här situationen

”Hannah” heter egentligen något annat.

Elisabeth Thand Ringqvist: “Jag har aldrig anmält - karriär har fått gå före rättvisa”

Gör: Ordförande Svenska riskkapitalföreningen

När jag var yngre var det jobbigare för då var jag oftare i beroendeställning till den äldre mannen och det kunde vara svårt att veta var gränserna gick. När jag tittar tillbaka på en del händelser kan jag bli förskräckt.

Nu trodde jag nog att jag var så gammal att jag kunde hålla det här ifrån mig men en händelse i somras ändrade det.

Det var i Almedalen som jag en kväll satt och tog en öl med en vice vd i ett börsnoterat företag. Vi pratade om saker som är viktiga för de affärer som jag sysslar med och det var ett samtal där vi var på samma nivå.

Nästa kväll träffar jag samma person på ett annat ställe i Visby. Då grabbar han plötsligt tag i mig på ett helt oacceptabelt sätt. Inte så att det syns, men mitt framför alla. Han ser nöjd ut och fortsätter oberörd att prata.  

Det är oerhört föminskande på ett personligt plan och det gör också att det är svårt att ha en professionell relation efter en sån händelse.

Jag har aldrig anmält. Det har dessvärre varit en bedömning om det är värt att dra igång en hel process för en sån här händelse. Karriär har fått gå före rättvisa.

 

Ulrika Viklund: "Alla tjänar i snitt 10.000 kronor mindre"

Gör: Vice vd för Magine samt Grundare House Be

Jag har varit i techbranschen i princip sedan jag började jobba och upplever stora ojämlikheter. Jag har jättemånga kvinnliga kompisar på höga positioner och alla tjänar i snitt 10.000 kronor i månaden sämre än sina manliga motsvarigheter. Man kanske kom in på en lägre lön och värderades lägre från början. Det kan också vara så att det är lättare för män att ge andra män högre lön, eftersom man är lik den personen och har lättare att bedöma. Det är vedertaget att man rekryterar liknande personer och det kanske spiller igenom hela organisationen, men det är svårt att säga.   

Jag upplever även att det är större skillnader i amerikansk-styrda bolag, där många i styrelsen och investerarna är män.  

Många kvinnor gör karriär och blir chefer men det är fortfarande väldigt få av oss, då skapas det en skevhet i branschen.

Nyligen var det en svensk tech-konferens där samtliga av runt 25 föreläsare var män. Då sa jag till killarna i mitt team att vi borde säga att vi inte går om det inte finns kvinnliga föreläsare.

De mailade att de inte ställer upp på ojämlikheter i branschen och konferensen letade upp en kvinnlig föreläsare och skickade ut ett pressmeddelande på det. Det är ett sätt att påverka.

Elisabet Hagert: "Som kvinna blir man inte sedd som lika seriös"

Gör: Medgrundare DNA-startupen Allél 

I möten med investerare, framförallt med bakgrund inom tech eller tyngre industri, finns det fortfarande kvar en väldig mansdominans i de här miljöerna och som kvinna blir man inte sedd som lika seriös. När vi dessutom kommer med produkter inom hudvård ses det som trivialt och kvinnligt, något som bara tjejer håller på med.

Jag har fått höra ’”spännande, men jag borde haft med min fru som skulle fatta mer” och även "min dotter kan sådant här men jag begriper mig inte på, det får ni tjejer hantera".

Det är lite av en klapp på axeln och en duktig flicka-känsla.

Vi har inte träffat någon kvinnlig investerare. De män som visat mer av den här attityden är främst 60 år och uppåt. Jag måste säga att yngre manliga investerare faktiskt haft ett helt annat bemötande.

Tyvärr är man lite luttrad av att det är såhär och som tjej har man genom åren tvingats låta sådant här rinna av, det här existerar i andra miljöer också. Min bakgrund är inom akademisk forskning och docent vid KI, det är inte ett dugg bättre där.

Vanja Tufvesson: "Du ser inte ut som en programmerare”

Gör: Medgrundare Pink Programming

I programmering är du nästan alltid ensam kvinna omgiven av män. När jag berättar var jag jobbar kan folk fråga om jag är projektledare eller testare. Inget fel i att vara testare eller projektledare men när jag får höra det tillräckligt många gånger börjar jag fråga mig själv om det är för att det skulle passa mig bättre än att vara utvecklare.

Andra säger "Du ser inte ut som en programmerare” och tillägger att det är en komplimang.

Folk menar inte att underminera mig men det får den effekten. Många av de kvinnor jag pratar med berättar om den här stereotypen, man borde inte behöva känna sig dum för att man är annorlunda, oavsett kön, bakgrund, ålder eller personlighet.

Branschen spelar mycket på det här med nördighet, många känner att de måste vara på ett speciellt sätt vilket exkluderar både män och kvinnor. Många företag fokuserar bara på att rekrytera kvinnor, inte på att behålla dem, och många kvinnor lämnar branschen då de inte pallar.

Jag upplever att jag blir tagen på allvar och uppskattad.

Det finns en vilja att förändra men man måste förstå att det inte finns en ”quick fix” utan hela branschen måste ta ett krafttag och prioritera en jämställd miljö samt att förändra bilden av vem som kan jobba inom tech.

Det är trots allt en bransch med otroligt bra och roliga möjligheter och många bra arbetsplatser. Om man är kvinna i branschen ska man friskt påminna sig själv om att det faktum att man är annorlunda är en styrka och att man har mycket att tillföra.

Andjela Kusmuk: "Varje dag blir jag utsatt”

Gör: Andjela Kusmuk, konsult på Netlight e-sportskrönikör på Breakit.

Varje dag blir jag utsatt för så kallad ‘mansplaining”, som exempelvis “rikta fjärrkontrollen lite mer åt höger så kommer det nog att funka”. Detta förekommer i olika vardagssituationer, på jobbet vet ju folk att jag är ingenjör och vad jag kan, så där görs det inte på samma sätt. Det kan annars handla om förutfattade meningar, som att jag fått frågan ‘jobbar du på ekonomi?’ när det var jag som var chef för partnerskap och den som faktiskt kallat till mötet.

När jag började skriva hos er fick jag många konstiga meddelanden där folk berättade att jag inte har rätt att tycka till om gaming, det spelar ingen roll att jag dagligen arbetar med spelutvecklare eller har varit i industrin sedan 2009. Sådana här fördomar innebär att det kommer ta mycket längre tid att skapa en jämställd techvärld. För mig är det dock en morot – jag känner att jag verkligen vill vara med och förändra branschen, även om det är tar en del energi att alltid behöva driva dialogen. Jag gör det gärna men önskar också att fler män uttalat stod upp för problemen också. 
 

Bonnie Roupé: "Ingen man får frågor om sitt sexliv"

Gör: Grundare och vd på Bonzun.

"Det är inte vanligt med kvinnor inom tech brukar jag få höra. Och det är ännu ovanligare med kvinnliga tech-entreprenörer. Jag tror inte det är sant, jag tror bara att vi inte syns. Vi är under radarn. Kvinnor lyfts fram som sexobjekt och mammor i traditionell media. Kanske är det därför som jag ofta hamnar i diskussioner om mitt privatliv oftare än mina manliga entreprenörskompisar.

Jag har frågat dem om de också brukar få frågor om sitt sexliv och sin sexuella läggning i möten med investerare. Eller om de får frågan om hur de får sitt livspussel att gå ihop. Ingen av mina manliga entreprenörer får såna frågor. Och jag får dem av både kvinnor och män.  Jag minns när jag pitchade Bonzun för första gången 2012 till en investerare. När han hörde att jag var mamma utbrast han: ”Men herregud. Du har små barn också. Hur ska du orka starta ett bolag?” Jag sa inte till honom att jag dessutom var ensamstående mamma. Två år senare sitter jag hos ett kinesiskt riskkapitalbolag, mitt företag hade vunnit utmärkelsen ”Top Mobile Internet Startup” i Kina. De sa till mig: ”Så. Din man fick jobb i Kina och du startade det här under din tid som hemmafru?” ”Nej, jag har ingen man sa jag” ”Men vem hjälper dig?” Frågade de då.

Nu 2017, ska vi expandera till flera länder. Jag satt i London häromveckan hos en investerare som sa ”Så, vem hjälper dig?” En svensk riskkapitalist sa nyligen ”Men hur ska du klara det här? Helt själv?” Jag blir alltid lika häpen, arg, förödmjukad och ledsen när jag får såna frågor. Jag finner mig inte i mötet utan får bita mig i läppen. Men sanningen är, jag har kanske ingen man eller pojkvän eller manlig medgrundare som hjälper mig. Men jag har en väldigt massa andra som hjälper mig. Änglar, personal, vänner, ja hela universum faktiskt. Och man kan faktiskt driva ett bolag själv. Även om man är en tjej". 

Petra Laewen: "Gubbar verkar bli så i grupp"

Gör: grundare och vd Women ahead

Jag minns första gången jag fick en chefsposition - då var det som försäljningschef. Eftersom jag inte hade jobbat som det tidigare fick jag många kommentarer. Det var ofta av typen:

“Har du knullat dig till det där jobbet. Höhö”.

Jag fick också kommentarer där folk ifrågasatte om jag hade fått jobbet bara för att jag är kvinna. Det har inte varit fullt lika grova sexistiska kommentarer senare i yrkeslivet men det märks i allt från skämten vid kaffemaskinen till att det har blivit helt tyst när man kommer in i ett mötesrum, då märker man att det har pratats där innan. Gubbar verkar bli så i grupp.

Jag hör ju mycket från kollegor också och det är ju så fortfarande att de får höra att de har fått jobbet bara för att de är kvinnor - inte för att de är kompetenta.

Det är klart att jag alltid har tyckt att det är irriterande men jag har alltid försökt hålla det ifrån mig. Det ska man naturligtvis inte behöva göra. “

 

Paula: "Jag är överarbetad – och underbetald"

Gör: Full stack-utvecklare på ett techbolag i Sverige

För mig finns det inget negativt med att bli anställd för att jag är kvinna. Om ett bolag är ärligt om bristen på kvinnor – och vill göra något åt det – är det ju bra. Men det händer inte på så många arbetsplatser. Redan när de utvärderar din kod i ett test har de redan en förutfattad mening, eftersom de vet vem det är som ska intervjuas.

Jag jobbar alltid mer än mina manliga kollegor. Jag är överarbetad – och underbetald. Jag känner alltid att jag måste bevisa mitt värde tio gånger mer än männen.

På mitt första jobb i sverige, ett telekombolag, satt jag och jobbade själv på helgen. En man kom in på mitt rum och sade "du är verkligen sexig".  Han fortsatte att komma in för att "be om ursäkt", eftersom han såg att jag blev upprörd. Sedan ville han bjuda ut mig på lunch, vilket jag tackade nej till. Efter det ville han bjuda på kaffe.

Jag sade till HR-avdelningen om det här, och han fick senare sparken. Men det snackades mycket internet om vad som "egentligen" hade hänt, och jag tror anledningen till att jag inte har kontrakt där längre är att jag tog upp saken med HR. 

Det har funnits många tillfällen då jag har funderat på att sluta, eftersom jag är så underuppskattad i min egen bransch.

Vägen framåt går via sätta standarder för löner, och ha öppen lönesättning.

"Paula" heter egentligen något annat. Hon har bett om att få vara anonym.

Frida: "Mitt utseende blir alltid kommenterat"

Gör: Jobbar på en startup i Stockholm

Jag var ensam tjej på mitt bolag när jag började, och internt har det alltid funkat bra. Men från externa personer, som investerare och ibland kunder, har jag varit med om många situationer med ren sexism.

Framförallt blir man hela tiden bedömd utifrån hur man ser ut, inte för vad man kan.

När vi hade fått in vår första runda riskkapital kom en av investerarna, en känd affärsängel, in på kontoret. Han tittade på mig och sade "jaha, nu förstår jag varför det går så bra". Det gick inte att tolka det på något annat sätt än att han anspelade på mitt utseende. Det var så extremt sexistiskt.

Man känner sig ofta objektifierad. Ett exempel var när min bild var frontad i vårt bolags chatt mot kunder. Det var så många chattar där den på andra sidan uppenbarligen bara ville flirta. Det var återkommande och när vi bytte bild till en man så slutade chattarna att komma in.

"Frida" heter egentligen något annat. Hon har bett om att få vara anonym.

Michaela vd:n: "Styrelseledamoten skickade dickpics till mig"

Gör: Vd på ett svenskt techbolag

Jag är den enda kvinnan på hela bolaget. I styrelsen sitter bara män, i ledningen sitter bara män och alla aktieägare är män. Det har inte direkt varit brist på härskartekniker när jag har suttit som vd. När jag har ifrågasatt styrelseordföranden på något sätt har det direkt varit “lilla gumman” och att hans tålamod börjar ta slut med mig.

En dag fick jag en dickpic från en av de andra personerna i styrelsen. Jag försökte förklara för honom att det är ett olämpligt beteende, särskilt eftersom jag är vd och han styrelseledamot men då blev han arg. Efter det har han skickat flera nya. En gång stod jag på ICA och fick en bild på hans penis i telefonen. Han har även sagt att han ska köpa en stor dildo till mig som han vill att jag testar.

Jag har inte visat bilderna för någon. Jag har inte vågat berätta det för någon annan på bolaget. Jag känner att jag måste vara anonym här för att inte förstöra min karriär helt och hållet.

Maria Fabricius: "Tjejen får ta på sig sekreterarrollen"

Gör: Grundare av byrån Number10 och styrelseledamot i Kodcentrum

Det som kanske varit mest tröttsamt är att uppleva hur djupt vissa strukturer går och som förminskar tjejers maktposition. Ta en mötessituation som ett litet, men slående, exempel. Tjejen tar anteckningar, häller upp kaffet och avbryts av en bullrig herre vid sin sida. Och hon ifrågasätts, om och om igen. Trots att hans kvinnliga kollega är mer påläst inom områden som diskuteras.

Jag har varit hon så många gånger.

Och vad händer i alla sammanhang där tjejen får ta på dig sekreterarrollen? Ja hon hinner ju aldrig ta plats i mötet på riktigt och aktivt vara med i diskussionerna. Hon får inte vara delaktig, på riktigt. 

Hanna Kulin: “Världen kan inte designas av vita män”

Gör: produktdesigner på 29K

En väldigt tydlig grej jag har känt av är det med representation. När jag började på Spotify var jag i princip den enda kvinnan som gjorde ‘hands on’-arbete i produktdesignteamet. Det fanns några kvinnliga chefer men alla designers var män förutom jag. Så har det varit i alla startups jag jobbat med i Sverige, förutom på 29K där jag jobbar nu. Där är representation en stor del av vår hur vi bygger våra team. 

Jag har upplevt att det där skapar en hårdare stämning, man skämtar mer på varandras bekostnad. När jag började på Facebook var det annorlunda. Där var mångfalden en del av rekryteringsdiskussionen, där värdesatte vi inte bara om en var man/kvinna, utan även bakgrund, utbildning, perspektiv etc. 

Världen kan inte designas av vita män. Designar man en produkt för hela jordens befolkning måste man försöka få dem att bli representerade i teamet. Vi i Sverige slår oss ofta för bröstet över att vi är så bra på jämställdhet men i USA finns det fler kvinnor i höga positioner och styrelser och det är inte bara på Facebook.

***

Vill du också dela med dig av din berättelse? Mejla kvinna@breakit.se – eller kontakta någon av våra reportrar

Läs mer