Budskapet gick absolut inte att misstolka. Jag och min medgrundare Olle Aronsson hade precis lämnat redaktionen och var på väg ner i tunnelbanan när jag klickade upp mejlet på mobilskärmen. Jag hejdade mig mitt i steget när jag började läsa.
“Ah, vilken mardröm!”, närmast kved jag till Olle som genast fick något jagat i ögonen redan innan han fått grepp om innehållet i mejlet.
Det var en av Sveriges mer meriterade entreprenörer som skickat det. Någon vecka tidigare hade jag och denne superentreprenör skakat hand på att han skulle gå in med en icke föraktfull summa pengar i Breakits nyemission. Både jag och Olle tog det som skönt erkännande för allt slit vi lagt ner med Breakit sedan starten för drygt ett år sedan.
Dessutom hade entreprenören gett en tydlig indikation om att gå in med ännu mer pengar i ett senare skede om allt utvecklades enligt plan.
Nu kändes det tveksamt om vi ens skulle få in pengarna från entreprenören i första skedet, för innehållet i mejlet var som sagt inte direkt svårtolkat.
“Ni vill tydligen göra skillnad på gamla aktieägare och nya aktieägare? Det är en no-go för min del”, konstaterade han i sitt korta men kärnfulla mejl.
Kallsvetten bröt fram när jag läste om texten gång på gång. Det här var verkligen en potentiell mardröm. Drog sig den här smarta investeraren ur så var risken uppenbar att fler skulle tveka - och så var dominoeffekten i gång.
Och allt detta på grund av ett juridiskt avtal som jag själv knappt skummat igenom. För mig hade Breakits nyemission fram tills nu uteslutande handlat om att ta fram en hyggligt realistisk affärsplan och därefter sälja in den till ett gäng kapitalstarka personer. Avtalsbiten var något som vi kunde lösa efteråt, en ren formalitet.
Det var också därför som jag tagit det korkade beslutet att behålla det gamla aktieägaravtalet med våra nuvarande ägare och i stället skriva ett nytt med de investerare som nu var på väg in i bolaget. Varför bry de gamla ägarna med att riva upp ett existerande avtal för att skriva ett nytt? Bättre att hålla tempo i processen, tänkte jag.
Detta ogenomtänka beslut riskerade nu att stjälpa hela nyemissionen. Jag har verkligen varit en stor idiot! Det blev ännu mer uppenbart då jag senare på kvällen, inte så lite skamset, pratade med min största externa ägare Staffan Persson. Han konstaterade helt självklart:
“Jag skulle själv aldrig investera i ett bolag som Breakit om det fanns två olika aktieägaravtal. Det här måste du bara lösa, Stefan!”.
I det läget är det skönt att ha killar som Roger Axelsson till sin hjälp. Han jobbar på juristfirman Jansson & Norin och skriver regelbundet sponsrade krönikor här på Breakit. Som en del av sponsorskapet ingår också att Roger hjälper juridiskt inkompetenta individer som mig med den här typen av problem.
Efter mejlet från entreprenören lade vi nu upp en plan tillsammans. Jag skulle ringa runt till de gamla ägarna och övertala dem att skriva under samma avtal som de nya ägarna. Och samtidigt skulle Roger modifiera det nya avtalet så att det funkade som ett gemensamt avtal för alla ägare.
Med stark bävan började jag ringa runt till ägarna, men jag oroade mig helt i onödan. Alla var rörande överens om att ett gemensamt avtal var att föredra. Jag älskar verkligen mina ägare!
Strax före lunch på fredagen var både jag och Roger redo att maila ut avtalen för elektronisk signering. I början av den vecka som nu står inför dörren vet vi om nyemissionen är i hamn.
Håll tummarna! Jag håller så klart alla Breakits läsare uppdaterade om händelseutvecklingen.
PS. Jämfört med alla andra entreprenörer som söker kapital har jag en stor konkurrensfördel: Jag kan använda mig av Breakits sajt för att kommunicera och marknadsföra vår nyemission. Det har gett mig ett 30-tal direktkontakter med seriösa investerare. Men hur bär man sig egentligen åt för att komma i kontakt med investerare, om man inte har en egen mediekanal att tillgå? Exakt den frågan ger min reporterkollega Johanna Ekström här svar på i en riktigt matig och konkret artikel. Missa inte den!