Årets Allbright-rapport levererar glädjande nyheter. Antalet kvinnor har ökat till 28 procent i ledningar, en vinst för jämställdheten! Eller snarare “jämställdheten”.
Detta är en bländande vit nyhet som aktualiserar något svarta kvinnor i åratal belyst: vår kompetens värderas inte, om vi alls släpps in i näringslivets vita rum.
Det är en ensam grupp kvinnor som kan börja tituleras “näringslivstoppar” – vita kvinnor. För detta är rapportens slutsats: den främsta meriten är att vara vit majoritetssvensk. Är jag chockad? Nej.
95 procent i ledningarna kodas som vita, i styrelserna är siffran 98 procent. I jämförelse med rasifierade kryllar det av kvinnor, vilket talar för att svensken stirrar sig blind på en typ av förtryck (sexism) på bekostnad av andra (som rasism). Läggs ett plus ett ihop (sexism + rasism) är bilden för hela gruppen kvinnor enbart ljus för den med ljus hudfärg: bara 0,5 procent av höga positioner intas av rasifierade kvinnor, vilket gör oss nästan lika ovanliga som enhörningar i maktens rum.
Näringslivet verkar med andra ord inte alls vara så intresserade av att släppa fram kvinnor eller öka sin lönsamhet, utan av att upprätthålla vita rum. De bryr sig inte om mångfald, jämställdhet och jämlikhet.
I första hand är det mer intressant om du heter Karl eller Erik, i andra hand Maria eller Anna och bryr sig om nivåerna av melanin i din hud istället för kompetensen i ditt huvud. Denna exkludering av rasifierade är resultatet av (o)medvetna rasistiska strukturer och tankegods, något jag, andra svarta och andra rasifierade länge vittnat om och varnat för, oftast för döva öron trots att flertalet studier bekräftar våra vittnesmål: vit hudfärg trumfar kompetens och livserfarenheter.
Företag menar att ”den största utmaningen idag är att attrahera talanger”, ett påstående lika smaklöst som mat bara kryddad med salt och peppar och lika blekt som rummen de befinner sig i. Dina erfarenheter, antal högskolepoäng och var och vad du pluggat (undantaget är Handelshögskolan) är inte viktigast, utan din hudfärg.
Detta faktum gör sig gällande från rekryteringsprocess till pension, för kastas inte mitt CV i soporna när den vita rekryterarblicken läser mitt namn och ser min bild och jag mot rasismens odds får jobbet får jag nöja mig med en lön som är 25 procent lägre än min vita motparts, enligt Stockholms Länsstyrelses rapport Antisvart rasism och diskriminering på arbetsmarknaden från 2018.
Länsstyrelsens rapport visar att det, till skillnad från resten av befolkningen (!!!), kan vara en förlustaffär för svarta att investera i högre utbildning, eftersom vi stängs ute från arbetsmarknaden även om vi kan visa en prydlig lista med högskolepoäng.
Resultaten är inte enbart nedslående för mig i egenskap av att vara svart kvinna, för rasifierade som grupp, utan även för hela samhället – för de homogena företag som åtnjuter investeringar lär aldrig nå full potential. Rasismen stänger inte bara dörren för mig som drabbas av den, utan för alla som skulle kunna tjänas av rasifierades kompetens, innovationskraft och driv har!
Jag undrar vilket modeord som ekar tommast, “innovation”, “jämställdhet” eller “mångfald”. Det är dags för Sverige att ta av sig sina färgblinda glasögon som hålls lika kära som nubben på midsommarafton och skärskåda sin egen rasism och omfamna kraftfulla aktörer ägda av rasifierade som BLING, grit. och The Good talent. För att vi ska kunna gynna såväl samhälle som näringslivet och dess dolda talanger behöver vi erkänna näringslivets vita färg och rasism och dess konsekvenser för oss alla.