Mindre än en procent av riskkapitalet i Sverige går till bolag med rötterna i förorten. Rättare sagt 0,6 procent. En stor del hamnar i fickorna hos startups innanför Stockholms tullar.
Samtidigt är klimatet för startups som vill ta in riskkapital nu hårdare än någonsin.
När vi för två år sedan gjorde den här granskningen var det många som höjde på ögonbrynen över att riskkapitalet missade förorten. Sedan dess har Breakit och Bling Startup vunnit både Stora Journalistpriset och Tidskriftspriset för vår bevakning och initiativet Shift. När vi i år bestämde oss för att ta upp tråden och göra samma granskning, var det med en lätt förhoppning om att något kanske ändå skulle ha förändrats – att siffrorna skulle se bättre ut. Men så blev det inte.
LÄS MER: Därför missar pengarna förorten: "Investerarna måste gå utanför sin komfortzon"
I årets kartläggning har vi granskat hur Sveriges tio största riskkapitalfirmor har fördelat sina pengar under åren 2015 till 2022. Vi har bland annat tittat på var bolagen hade sin verksamhet rent fysiskt när de fick sin investering, för att få en fingervisning om var riskkapitalfirmorna hittar sina case.
Vår kartläggning visar att:
- Totalt har Sveriges tio främsta riskkapitalfirmor investerat i 168 olika företag under de senaste åtta åren. 45 av dessa investeringar har gjorts de senaste två åren.
- En stor del av riskkapitalet tillfaller startupbolag som finns i Stockholms innerstad. 66 procent går hit. Tillsammans med kranskommunerna har Stockholmsområdet fått 74 procent av investeringarna.
- I nästan fyra fall av fem (79 %) är det startup-bolag med kontor i Stockholm, Göteborg och Malmös centrumkärnor som plockar hem pengarna.
- Endast en startup som hade sitt kontor i förorten (eller det som definieras som utanförskapsområden) fick kapital. Två bolag grundade på landsorten lyckades knipa kapital.
- 18 investeringar gjordes i mellanstora städer.
- En liten förbättring har skett vad gäller fördelningen av pengarna utanför Stockholm de senaste två åren. Nu seglar Göteborg upp som en stark utmanare i startup-Sverige. På åtta år har de lyckats locka till sig sju procent av riskkapitalet från Sveriges främsta VC-firmor.
***
Hur kommer det sig då att en liten klick med adress runt Stureplan får majoriteten av kapitalet?
***
Mingel efter mingel stod han där ensam. Trots att han i flera år hade hållit samtal med människor på plats, var det svårt att ta kontakt. Ahmed Abdirahman ville bryta barriärer. 2016 grundade han Järvaveckan – ett initiativ i nordvästra Stockholm som blivit en mötesplats för folket, politiker och företagare.
“Det handlar om att skaka en hand. Jag säger inte att du kommer bli bästa vän med alla, men du blir bekväm med människor som ser annorlunda ut. Det är något som många underskattar”, säger Järvaveckan-grundaren.
Ahmed Abdirahman är inte förvånad över resultatet i Breakits granskning och det faktum att bara 0,6 procent har gått till förortsentreprenörer de senaste åtta åren.
“Jag förstår att det låter extremt, men det är Sverige. Riskkapitalisterna satsar på människor som har gått på samma skolor, med samma vänskapskrets och föräldrar som umgås. Där finns en viss tillit som är svår att uppnå. Alla behöver vara självkritiska här. Du kan fråga dig själv, hur många samtal ringer du utanför din sfär?”
Deqa Abukar är medgrundare till Bling, en startup-generator som hjälper entreprenörer i förorten. Hon har dessutom precis startat en egen fond för att investera i människor utan naturliga nätverk.
“Att det är oförändrat gällande förorten är tråkigt. Det finns en omedvetenhet kring vilka man investerar i och en nätverkseffekt bland entreprenörer och investerare”, säger hon.
“Risken är att innovationen saktar ner på grund av den skeva fördelningen”, säger Deqa Abukar.
***
Så vad beror det på? En del av förklaringen kan vara:
- Många av Sveriges största techbolag har sitt nav i storstäderna.
- Här finns även “elitskolor” såsom Handelshögskolan, Chalmers Tekniska och Kungliga Tekniska Högskolan.
- Det är högre sannolikhet att ett nystartat företag överlever om det ligger i en storstadsregion jämfört med på landsbygden, och statistiskt sett är även sannolikheten för avkastning högre.
- Flera entreprenörer går vidare till att bli investerare – och lägger då pengarna i egna nätverk och umgängeskretsar.
- Trycket på investerarna är hårt, och i dessa oroliga tider är gallringarna hårdare. Ett introduktionsmejl från någon du känner som tipsar om en investering kan väga tyngre än en utomstående kontakt.
- Vi tittar på riskkapitalbolag och inte privatpersoner som investerar kapital – det gör att den här kartläggningen inte fångar upp exempelvis mindre investeringar från så kallade affärsänglar.
***
Anna Brattström, forskare inom entreprenörskap vid Lunds universitet, menar liksom Ahmed Abdirahman att det handlar om klustereffekten. Det finns ofta också en implicit mall för hur entreprenörer ska se ut.
“De allra flesta startups överlever inte sina första fem år och det är väldigt få som blir tillväxtraketer. Samtidigt finns det otroligt lite information att gå på i början av en startups resa. Investeringsbeslutet handlar om ifall man tror på entreprenören eller inte.”
En person som inte kan koderna får aldrig chansen
Här spelar fördomar in.
“Riskkapitalister har lättare att interagera med sådana som påminner om en själv och har svårare att ha tillit till de som beter sig på ett sätt man själv kanske inte känner igen. På ett sätt är det rimligt, men det betyder inte att det är riktigt eller rätt.”
Hon kopplar det till studier som visar att kvinnor historiskt sett har mycket svårare att få riskkapital än män.
“Det finns väl vederlagt att riskkapitalister utvärderar kvinnliga entreprenörer på andra sätt än manliga. Man beskriver en man som ‘hungrig och driven’, medan en kvinna är ‘ung, oerfaren och pushig’.
”Man kan tänka sig samma tendenser i fallet om riskkapital och förorten. Att en person som aldrig varit en del av klicken i innerstaden eller kan koderna inte får chansen.”
***
En av Sveriges mest kända techmiljardärer, grundaren av Avanza och Creades och tidig investerare i Klarna – Sven Hagströmer – erkänner att han själv är en del av problemet.
“Klart att jag är det. I princip finns det inget bolag i förorten som vi har gått in i. Men Bling Capital är nu ett lysande undantag. Det var faktiskt en journalist som sa till mig en gång att ‘du är ganska dålig på att investera i mångfald’ och det var då jag startade Allbright (reds. anm stiftelse som verkar för jämställdhet). Jag tänkte att vad sjutton gör vi för fel?”, säger han och fortsätter:
“Vi följer minsta motståndets lag. Många av de här entreprenörerna har ofta inte ett ordentligt cv av ganska naturliga skäl. Bland annat då de är första generationens svenskar. Vi har tagit in alla människor till Sverige, men vad händer med dem i fortsättningen? Det är för jävligt. Det är en del av det stora problemet. Att vi inte går in i startups gör inte saker och ting bättre."
De känner sig själva som 'the lost generation'
Efter att ha ägnat livet åt att investera för avkastning lägger nu Sven Hagströmer ner mycket tid på icke vinstdrivande projekt för att motarbeta utanförskap. Han är, förutom grundare till Allbright, även medgrundare till Berättarministeriet och Järvaveckan, och har finansierat Läxhjälpen på bland annat Järvaskolan.
Att entreprenörer i förorten inte ens får chansen att presentera sina idéer kan få förödande konsekvenser, menar han. Gängkrigen ska vara ett exempel på det.
“Det värsta som kan hända är att de tar ett rationellt beslut att bli gangster för att få högaktning och pengar. Vi är nära det nu. Nu kommer nästa generation som slåss om reviren – som använder 15-åringarna för att ta kål på sina motståndare.”
“När jag har besökt Tensta gymnasium och Järvaskolan märker jag att det finns en enorm energi i idéerna som inte tas tillvara. Det känns som ett vakuum där ingen bryr sig ordentligt om orten. De känner sig själva som ‘the lost generation’.”
***
Varför är det då problematiskt att riskkapitalet går till ett kluster runt ett av Stockholms finaste områden? Och vad är lösningen?
Forskaren Anna Brattström kallar det diskriminering.
“Om kompetenta människor blir bortvalda på grund av kön eller för att de inte kan de sociala koderna. Det är ett jätteproblem”, säger hon.
Ahmed Abdirahman tror att riskkapitalisterna går miste om bra möjligheter.
“Vi missar talangerna och bra idéer. För entreprenörerna i förorten blir det att gå i motvind i alltifrån när man söker jobb till att få pitcha.”
"Det är många som kämpar mot diskriminering och rasism, det är lovvärt, men det har vi lagar för. Vi behöver människor och riskkapitalister som kämpar för inkluderingen. De måste ta fram strategier och börja mäta för att kunna visa på resultat."
Sven Hagströmer hoppas på en förändring, men är samtidigt krass. Han drar paralleller till hur segt det går framåt med jämställdhetsfrågan. Allbrights årliga rapport visade till exempel att andelen vd-kvinnor i börsbolag minskade mellan 2021 och 2022.
“När jag postar i sociala medier får till exempelvis Allbright jämförelsevis få lajks, det är tyvärr inte top of mind. Det vanligaste argumenten som man hör mindre och mindre av är att kvinnor inte är lika meriterade som män. Det där är nonsens. Tittar man inom politiken så gav de sig fan på att det skulle vara 50/50. Jag tycker knappast att kvinnliga politiker är sämre än sina manliga kollegor. Vad är det politiken har som inte näringslivet har?”, säger Sven Hagströmer.
Många tidigare entreprenörer blir riskkapitalister eller investerare idag – och lägger då pengarna hos grundare med liknande bakgrund och nätverk. Hur ser du på det?
“Du har formulerat problemet väldigt bra. I frågan ligger också svaret. Det här gäller både riskkapitalbolagen själva och i bolagen som ägs av dem. Det är ren slöhet – man väljer the easy way och hittar massa gubbar till styrelserna. Du måste anstränga dig litegrann. Det fungerar inte att det sitter 80 procent män i styrelserna, även om kvinnor nu har kommit ganska långt, framför allt inom roller för HR, IR och juridik.
Riskkapitalbolagen har, trots uttalade initiativ inom mångfald, inte tagit till handling, menar Sven Hagströmer.
“Norrsken (reds. anm Niklas Adalberths investmentbolag för impact-bolag) sticker ut med att vara väldigt ambitiösa, men även där finns det en hel del att önska i övrigt. De har klivit upp på barrikaderna, vi får bara hoppas att de orkar vara kvar där.”
Riskkapitalbolagen har, trots uttalade initiativ inom mångfald, inte omvandlat ord till handling, menar Sven Hagströmer.
“Tänk om riskkapitalbolagen skulle besluta sig för att lägga en procent av sina pengar i förorten. Det skulle vara en piss i Missisippi, men en stormflod i orten. Det är inte staten, kommunen eller regionen som ska utgöra privata kapitalister. Jag tror riskkapitalisterna själva kommer bli förvånade över vad förhållandevis lite pengar kan göra.”
För Anna Brattström är en positiv del i det hela som hon tycker sig se att studenterna hon undervisar har ett annat synsätt.
“De tänker mer på mångfald. Vi får hoppas att de lyckas bättre än vad vår generation gjorde.”
***
Läs gärna övriga delar i granskningen:
1. 5 entreprenörer avslöjar allt: pressen, lärdomarna – och hur de till slut golvade riskkapitalisterna
2. Därför missar pengarna förorten: "Investerarna måste gå utanför sin komfortzon"
***
Är du en startup som letar kapital och vill bygga nätverk? Ansökan till Shift har nu öppnat – sök redan idag! Vi har ett nytt upplägg som du kan läsa om här. Vi ses!