Precis innan förhandsvisningen av “The Playlist” (filmatiseringen som bygger fritt på journalisterna Jonas Leijonhufvud och Sven Carlssons bok “Spotify inifrån”) drar igång kastar jag iväg ett sms till en filmens verkliga förlagor, Sophia Bendz.
Hon var en av hjärnorna bakom Spotify och vet mer än de flesta vad som verkligen hände under de där åren då bolaget gick från en lös idé till miljardsuccé. “Vad tyckte hon och på vilket sätt har hon bidragit till serien?”, undrar jag i mitt text-meddelande.
Stämningen i den luftiga filmsalongen är lätt exalterad. På de främre raderna sitter skådespelarna, regissören och manusförfattaren uppblandade med diverse kändisar. Under det lätt kaotiska minglet före själva filmen har jag själv sprungit runt i lokalen och nyfiket frågat skådespelarna om hur researchen gått till. Har de träffat sina alter egos för att inspireras och få inspel? Svaren jag får är lite trevande och i ett fall klart förvirrande.
“Om jag träffat Sophia? Ja eller nej. Jo, det har….eller Sophia verkar vara en jättebra person”, säger Ella Rappich som spelar Sophia Bendz och ler avvärjande innan hon kastar sig in i en annan diskussion.
Jag står ensam kvar en stund innan jag slår mig sedan ner i biofåtöljen och messar Sophia Bendz. Sophia svarar omedelbart:
“Hoppas den (serien) är bra! Jag har aldrig pratat med henne (Ella Rappich) eller någon i produktionen för den delen. Jag har inte bidragit på något sätt”.
Hennes svar är på sitt sätt symptomatiskt för hela Spotify. Ända sedan starten har bolaget haft en smått paranoid inställning till alla utomstående som sökt information, särskilt journalister.
Det har uppenbarligen inte varit någon slump utan såg redan tidigt ut som en noggrant uttänkt strategi av Sophia Bendz (då PR-chef) och grundarparet Daniel Ek/Martin Lorentzon.
Länge var det en klockren plan som byggde hajpen och mystiken kring bolaget. Men nu tror jag att det tidigare smarta upplägget slår tillbaka mot Sophia Bendz men framför allt Daniel Ek.
Netflix version (som egentligen är sex olika versioner, se serien så fattar du) av sagan om Spotify kommer nämligen klistra sig fast som den mest sannolika.
Det spelar ingen roll att Daniel Ek gjort sommarprat, ställt upp på intervjuer i internationella medier och stora poddar. Netflixs Spotify-serie kommer på ett helt annat sätt nå ut till de stora massorna och sätta bilden av Spotify som företag men framför allt om Daniel Ek som person.
Och det är ingen särskilt sympatisk bild som målas upp av honom. Det börjar i och för sig rätt okej men ju längre serien går, desto mer tydligt blir det vem som är “boven” i dramat. Med den famösa, slottsliknande villan i Djursholm som bakgrund kämpar mångmiljardären Daniel Ek allt mer hänsynslöst mot det överkörda och blåsta musikerkollektivet. Det som börjar som en vision om att rädda musikindustrin slutar i en cynisk affärsverksamhet. Lite så går det att sammanfatta Netflix-serien och Daniel Ek kommer så klart hata upplägget.
Det kan jag ha förståelse för. Jag kan också förstå om Sophia Bendz verkligen inte heller kommer gilla hur hon framställs. Sophia Bendz porträtteras nu som en cool tjej och partyfixare. I min bok känns det förminskande av en kvinna som i verkligheten hade en nyckelroll i techsuccén där hon hade den tunga titeln global marknadschef.
Kanske är jag konspiratorisk men det är ändå talande att den personen som kommer klart bäst ut ur Netflix-serien är Per Sundin. Skivbolagsdirektören som aldrig har tvekat att ställa upp på intervjuer och öppet berättat om sin roll i hur Spotify till sist lyckades säkra de avgörande musikrättigheterna. Utan tvekan har det i alla fall varit till Per Sundins fördel att han inte varit så hemlighetsfull utan bjudit på både anekdoter och sig själv när till exempel journalister frågat. Per Sundin är också den enda i det riktiga Spotify-gänget som är på plats under premiärkvällen som följdriktigt dessutom hålls i Pop House lokaler där Per Sundin numera är vd.
Om Daniel Ek, Sophia Bendz, Martin Lorentzon och de andra i den inre kärnan av den svenska techsuccén öppnat upp och berättat sin version så hade de garanterat också fått se en mer fördelaktig bild av sig själva i Netflix-serien.
Och det hade de definitivt varit värda.
Vad jag själv tycker om Netflix version av Spotify-sagen? Jag älskar den. Filmteamet har lyckats återskapa energin som fanns på Stockholms techscen i slutet av 2010-talet. Skådespelarna är i flera fall nästan kusligt porträttlika, produktionen känns påkostad och jag gillar verkligen greppet att berätta historien ur sex olika perspektiv.
Själv hade jag lite tröttnat på storyn om Spotify men fick nu en rejäl nytändning. I helgen läser jag Jonas Leijonhufvud och Sven Carlssons bok för att påminna mig om alla detaljerna. I fallet Spotify är verkligheten minst lika spännande som Netflix-serien men jag rekommenderar varmt att ta del av båda delarna.