I helgen lyssnade jag på Izettle-grundaren Jacob De Geers sommarprat. Jag, som älskar entreprenörers historier, kan säga att hans var en av de bästa jag hört.
Inte bara är han medryckande och rolig. Jag ryser av välbehag när han berättar hur han, driven av revanschlust från barndomen där han sågs som annorlunda på grund av sitt efternamn, drar igång bolag efter bolag, misslyckas och reser sig igen. Och till slut, när han lovat sig själv och sin familj att aldrig driva eget igen, gör en sista chans med Izettle – som blir en enorm framgångssaga (och säljs till Paypal för 19 miljarder kronor).
”No guts, no glory” citerar Jacob De Geer amerikanerna och menar att vi svenskar är livrädda för att misslyckas. Vad ska grannarna och folk på sociala medier tycka om ens bolag blir en flopp? Vore det inte för Jante skulle fler våga satsa, tror han. Själv har han inte velat åka på någon räkmacka på grund av vem han är, tvärtom.
'No guts, no glory' citerar Jacob De Geer amerikanerna och menar att vi svenskar är livrädda för att misslyckas
Tyvärr är det här någonstans jag börjar känna att det blir samma gamla – förlåt – tugg som från de flesta framgångsrika manliga (för det är alltid en man) entreprenörer som blivit rika i interneteran. Och som tyvärr sätter fingret på ett större problem i tech-världen: att inte se sina egna privilegier.
För är det verkligen Jante och rädslan för att misslyckas som gör att folk inte vågar testa sina idéer? Handlar det inte snarare om att alla helt enkelt inte har samma frihet att misslyckas?
Jacob De Geer säger att han inte velat att hans efternamn skulle ge honom några fördelar. Jag tror honom – han har med all säkerhet jobbat svinhårt.
Handlar det inte snarare om att alla helt enkelt inte har samma frihet att misslyckas?
Men att ta sig fram i Sverige handlar inte bara om rätt namn och pengar på banken. Socialt och kulturellt kapital, till exempel att ha ett starkt nätverk eller föräldrar som uppmuntrar en att plugga, är ofta mycket viktigare. (Det är till exempel ingen slump att en lång rad framgångsrika techentreprenörer gått på Handelshögskolan i Stockholm, för att sedan anställa och investera i varandra – och cirkeln fortsätter…)
Jag tänker på vad en ung, utlandsfödd kvinna sa till mig när jag innan sommaren besökte ett kvinnligt nätverk i Kista: ”Mina föräldrar har aldrig lärt mig att löneförhandla, lön var överhuvudtaget inget vi pratade om hemma”. När Jacob De Geer misslyckas med sina bolagssatsningar kopplar hans mamma ihop honom med riskkapitalisten Magnus Nilsson, som han sedan startar Izettle med. Skillnaden är milsvid.
Jag kan verkligen relatera till känslan av att ha lyckats på egna meriter. Jag har alltid jobbat hårt, tagit ekonomiska risker (till exempel har jag lånat pengar för att köpa in mig i Breakit) och försakat mycket utanför jobbet. När jag var yngre hade jag aldrig lika mycket pengar som mina kompisar, vilket skapat en drivkraft att tjäna mer.
Men samtidigt: jag är uppvuxen i en av Sveriges bättre förorter och har ett skyddsnät jag aldrig haft om jag fötts i en annan familj, i en annan del av landet. Ingen kan ta ifrån mig och andra att vi jobbat hårt och vågat satsa – men vi står knappast på bar backe om det går åt helvete.
Men det handlar inte bara om det sociala skyddsnätet. Jacob De Geer beskriver hur han behövt välja bort bland annat sin familj i nästan tio års tid.
Jag funderar på om jag vet en enda kvinna som hade kunnat göra samma sak? Inte skönhetsentreprenören Isabella Löwengrip i alla fall. När hon startade sitt bolag Löwengrip överöstes hon av hat för att hon inte var mer med sina barn. Och jag kan säga en sak av egen erfarenhet: andelen män som stöttar kvinnliga techentreprenörer där hemma är betydligt färre än kvinnor som stöttar de manliga.
Vet jag en enda kvinna som hade kunnat göra samma sak? Inte Isabella Löwengrip i alla fall
Så vad är lösningen – ge upp? Nej, jag tänker att det är här man måste kunna ha två tankar i huvudet samtidigt.
Det går att ha inställningen att man kan kavla upp ärmarna och jobba hårt, våga misslyckas och resa sig igen. Ibland tiotusen gånger om, för att citera en annan entreprenör från sommarpratet (Thomas Edison). Ingen blir en vinnare i en offerkofta. Om inte annat är den rätt trist att gå runt i.
Men de som sitter på toppen av näringskedjan, som har miljoner på banken, vänner med miljoner på banken, ett stort socialt och kulturellt kapital och som lever och verkar i det nya näringslivet, har också allt att vinna på att se sina egna privilegier. Det gäller för övrigt även mig som vd för Sveriges största techsajt.
För är det inte först då, när vi kan lyfta blicken bortom oss själva och förstå andras förutsättningar, som vi kan förändra på riktigt? Som att vidga våra nätverk, tänka på vilka vi lyfter fram, vilka vi finansierar och vilka vi inspirerar.
“Vi lyckades för att vi först hade misslyckats – många gånger”, säger Jacob De Geer och jag älskar det. Men jag tänker att det för många kanske inte handlar om en rädsla för att misslyckas – utan om en längtan att få göra just det.
LÄS MER av Camilla Bergman: