När jag pluggade till journalist fick jag alltid höra att det inte fanns några jobb. Värst var det för frilansjournalister. På Poppius årliga inspirationsdag fick vi lära oss att arvodena var så låga att det inte gick att försörja sig.
Vad händer när en hel generation journalister går ut i arbetslivet drillade i att det är omöjligt att få betalt? Försöker man förhandla? Nej, man tar de tusingar man får ”för det är ju så det ser ut”.
Jag tänker på det där när jag läser entreprenören och investeraren (tillika Breakit-investeraren) Mikael Pawlos krönika “Agera nu – så slipper du gå med nosen i backen”. I en nattsvart text som antingen kräver en stark drink eller att läsas i fosterställning (kanske båda – förlåt Mikael!) målas en dystopisk framtid upp. Det är flygkrascher, atomvintrar och 2000-talets dotcom-krasch all over again.
Rådet är att agera direkt och ta i rejält, annars kan det vara för sent.
Rådet är att agera direkt och ta i rejält, annars kan det vara för sent
Mikael Pawlo är inte ensam. Överallt i tech- och investerar-Sverige sprids nu domedagsprofetior. Som investeraren Mattias Miksche, vars Linkedin-inlägg Pawlo hänvisar till i sin krönika. I punktform listar han bland annat hur VC-fonder drar tillbaka skickade term sheets och att de rundor som överhuvudtaget görs är i bästa fall på halva värderingen och halva storleken.
Låt oss bortse från att det lät exakt likadant för lite mer än två år sedan, då Tredje AP-fondens Kerstin Hessius röt ifrån i tv att depression, massarbetslöshet och hyperinflation var att vänta i pandemin. Och riskkapitalbolaget Sequoia, vars 52-sidiga presentation med råd i sämre tider som folk nu hänvisar till, sa i princip samma sak då som nu.
Nej, det som slår mig – och jag vet inte om det är jag som är naiv eller andra som bara varit i branschen för länge – är att ingen verkar ha några visioner längre.
Varför är det enda receptet i sämre tider att skära ner? Var finns innovationen? Kämpaglöden? Inställningen att det är i backarna man rycker? Med risk för att låta som en oppositionspolitiker i Almedalen: var finns framtidsdrömmarna?
Med risk för att låta som en oppositionspolitiker i Almedalen: var finns framtidsdrömmarna?
Förstå mig rätt, det är klart att det är bra att vara realistisk. Att techbolag med enorma negativa kassaflöden nu kapar kostnader är naturligt. Men vi vanliga gnetarbolag, som redan tjänar en slant på sista raden, ska vi också agera som att krisen redan drabbat oss och kollektivt kapa? ”Det går bra för oss, men krisen kommer så låt oss göra oss av med lite folk för säkerhets skull”. Är det inte sådant som leder till sämre tider?
Jag tror tvärtom att domedagsprofetiorna riskerar att bli självuppfyllande. Frilansjournalister som drillas i hur svårt det är att försörja sig på låga frilansarvoden försöker inte ens att förhandla. Entreprenörer som bara hör att värderingen på bolag halverats kommer att nöja sig med hälften. Vanliga, sunda bolag som skulle klara en lågkonjunktur bra tror att även de måste lansera ett sparpaket.
Vanliga, sunda bolag som skulle klara en lågkonjunktur bra tror att även de måste lansera ett sparpaket
Faktum är att inte ens Sequoia uppmanar sina bolag att bara kapa. Det bästa, menar de, är att jobba för att öka intäkterna från sina kunder. Det näst bästa är att förbättra sina så kallade ”unit economics” och först sen kommer nedskärningar.
”Det är inte kul”, skriver Mikael Pawlo om att genomleva en dotcom-krasch – och jag tror honom. Men låt oss då göra det entreprenörer alltid gjort bäst: kavla upp ärmarna, fokusera på våra kunder och sikta högt. Inte bara lär det gå bättre för oss – det kanske till och med blir kul!
Läs mer från Camilla Bergman:
Sparpaket och nedskärningar – men tack och lov för sämre tider