Att det är komplicerat (och roligt!) att driva ett företag där grundarna jobbar kvar har jag skrivit om många gånger. Kanske hade det varit lättare om jag ”bara” var en extern vd, men vid det här laget har jag investerat så mycket hjärta och egna pengar i Breakit att jag är mycket mer insyltad än så.
Detta blev jag för kanske tusende gången påmind om när jag i veckan hamnade i en hetlevrad diskussion med Breakits ena grundare Stefan Lundell. Egentligen borde jag kanske av respekt till både oss och våra anställda inte skriva om det. Samtidigt: om jag ska vara transparent i den här artikelserien behöver jag ju även vara det med sådant som är svårt.
Den här gången handlade det om det rafflande ämnet…budget och mål.
Bakgrunden är att Stefan under åtta månader ska vikariera som chefredaktör när vår ordinarie Jon Mauno Pettersson är föräldraledig. Istället för friheten i att ”bara” vara reporter har han därför fått både budget, mål, strategi och annat på sina (alltmer nedtyngda) axlar.
Stefan Lundell, Breakits ena grundare.
Samma gamla bråk
Stefan tycker nu att budgeten och hans mål är för höga. Jag tycker det inte. Om något har vi gjort kraftiga investeringar i Breakit det senaste året och behöver se en utväxling, menar jag.
Det här har resulterat i många och långa diskussioner, nattliga mail och bitska Slack-meddelanden oss emellan. Och i veckan hände det alltså igen.
Grejen är: som så ofta med människor man har nära är det ju samma teman som dyker upp när man bråkar. Likt en välrepeterad teater vet man precis hur manuset går. I vårt fall är det nästan alltid något i stil med:
- Öppningsscen: Jag tycker att vi ska sikta högre. Stefan tycker det inte utan tänker mer "worst case scenario". Han vill vara säker på att leverera det vi sagt och därför vill han lägga ribban lägre.
- Crescendo: Jag triggas av Stefans (i mina ögon) ”negativa” svar och börjar lacka ur, på ett ofta känslomässigt och omoget sätt. Stefan tycker att jag är negativ och är på honom för mycket. (Citat i veckan: ”Du är på mig som en igel!”)
- Slutscen: Vi klampar åt varsitt håll. Efter några minuter med dålig stämning tassar vi tillbaka, talar ut och ber om ursäkt. Ridån går ner. Repetition.
Två insikter
Jag önskar att jag kunde säga att vi gjorde något annorlunda denna gång, men tyvärr. Det var samma gamla pjäs som vanligt. Med det sagt är ju verkligheten inte så svart eller vit – i nio fall av tio jobbar jag och Stefan jättebra tillsammans. Han är också extremt ambitiös och den som sitter kvällar och helger och spottar ur sig artiklar och annat. Där är vi lika.
Däremot fick jag faktiskt två insikter, och jag vill dela dem med er då de kanske kan hjälpa någon annan i samma situation:
1. Är vi i en storming-fas?
Den första insikten fick jag efter att jag tänkte tillbaka på något vi pratade om på Breakits kickoff för några veckor sedan, dit vi bjudit in ledarskapsexperten David Ol-Lars.
David gick igenom en teori om grupper som jag tror att många ledare känner till, och som handlar om fyra faser man behöver gå igenom som ny grupp: forming-storming-norming-performing (FSNP). I början är gruppen artig och sökande (forming), sen börjar man utmana varandra (storming), därefter börjar gruppen sätta sig (norming) och slutligen kommer man till den bästa fasen, performing, då man äntligen blivit en högpresterande grupp.
Men det intressanta, tyckte jag när lyssnade på David, är att när gruppen görs om (typ någon går på föräldraledighet och en annan blir chef) kan man behöva gå igenom faserna på nytt.
Är det vad som hänt för mig och Stefan, vi är i en storming-fas? Han går nu in i en ny chefsroll, Jon försvinner, jag ska föda barn och Breakits ordförande Vigor Sörman går in som interim-vd (mer om det nästa gång). I så fall borde vi nästan se budget-mål-konflikten som något positivt? Eftersom det tar oss till nästa fas.
2. Ibland måste man bara släppa
Den andra insikten: Jag ska föda barn. Eller det visste jag förstås, hade ju varit märkligt annars. Men jag insåg att jag snart ska föda barn och vara med om något fantastiskt, så varför lägga energi på att tjafsa om en budget, som ändå kan komma att ändras flera gånger om?
”Släpp det, Camilla, och se den stora bilden”, tänkte jag. (Visserligen med brasklappen att jag fortfarande tycker att min budget och mina mål är bäst, men ändå ;)
Vara lite snäll mot sig själv och andra
Vad vill jag då ha sagt med allt detta? Kanske att, eftersom det är komplicerat (och kul!) att driva ett ägarlett bolag, så får man vara lite snäll mot både sig själv och de andra. När man dessutom går in i en storming-fas kan det behövas ännu mer.
Och: ibland måste man stå på sig. Men ibland är det också bäst att bara släppa, säga förlåt och gå ut i solen.
Var det slutade mellan mig och Stefan? Vi enades om en kompromiss som kommer att bli jättebra.
Och med det säger jag: ha en fin lördag – hoppas solen skiner på dig också!
Camilla Bergman
Vd, Breakit