När Anna Branten 2016 klev in som vd på Ideon Innovation i Lund var 5 procent av grundarna i inkubatorn kvinnor. Det var stenhårt fokus på hårdvaruutveckling.
“Jag tänkte att det kan inte behöva vara så här. Så vi började experimentera och sökte medel hos Vinnova för att förändra det. Vi jobbade intensivt i två år med det här”, säger hon.
Hur det gick återkommer vi till.
Anna Branten har en bakgrund bland annat inom bankväsendet, som managementkonsult och som affärskonsult till inkubatorn Minc i Malmö. Idag fungerar hon som rådgivare och driver egna bolaget Institute for transition.
Hon blev besjälad av frågan om kvinnligt företagande och hoppade 2019 av Ideon för att driva den på andra sätt.
En rad problem med mätningarna
Förra året tog hon, med stöd från Vinnova och tillsammans med Anna van der Brugghen, fram en rapport med titeln “Vad vi vet om kvinnligt företagande” där de sammanställer forskning på området.
Det visade sig snabbt att vi inte vet så mycket som vi tror eftersom det finns en rad problem med hur kvinnligt företagande mäts.
Enligt den officiella statistiken brukar andelen kvinnliga företagare i Sverige ligga någonstans runt 30 procent. Förra året kom en rapport från Eurostat som visade att den minskat något till 27 procent vilket är under genomsnittet i EU.
Men i sin studie fann Anna Branten att i den statistik som fanns från bland annat SCB och Tillväxtverket ingick alla möjliga kategorier av företagare.
Ibland räknades kvinnliga vd:ar in trots att de inte hade något ägande, i vissa fall räknades även ordföranden i bostadsrättsföreningar in och ytterligare en sak som gjorde statistiken skev var att kvinnor driver enskild firma i mycket större utsträckning än män. Männen hade oftare bolag med anställda och tillväxtambitioner.
“Det är stor skillnad på en kvinna med ambition att växa sitt bolag eller en som driver en enskild firma vid sidan om sitt vanliga jobb, eller som gör det eftersom det är en juridisk form som hennes uppdragsgivare vill använda”, säger Anna Branten.
Siffran på kvinnliga företagare troligtvis lägre
Kvinnorna var också i högre utsträckning deltidsföretagare. En av fyra behövde ha en anställning vid sidan om för att kunna driva företaget. Att andelen kvinnor som faktiskt kan leva på sitt företag är lägre är inte heller något som det tas hänsyn till i statistiken.
“Allt detta blandas vilket indikerar att den verkliga siffran på hur många kvinnor som driver tillväxtbolag är bra mycket lägre”, säger Anna Branten.
När kvinnliga vd:ar utan ägande och enskilda firmor som inte genererar inkomster plockas bort från statistiken hamnar kvinnligt företagande på ungefär 17 procent, enligt en undersökning gjord av Womens Business Research Institute. I den siffran ingår även enskilda firmor (som genererar intäkter). Men det går inte att veta exakt eftersom ingen har samlat in aktieböcker från onoterade bolag.
“Ingen har skruvat till det, ingen har ställt kraven, bråkat eller tagit den frågan och drivit den”, säger Anna Branten.
I rapporten konstaterar Anna Branten att det faktum att kvinnor inte driver tillväxtbolag i lika hög utsträckning som män “hindrar dem från förmögenhetsbildning, ökad makt och påverkan över både sina egna liv och över sin omgivning - helt enkelt kärnan i det som jämställdhetsarbetet säger sig arbeta för”.
Enhörningstänk krockar med genus
Att öka det kvinnliga företagandet har varit en ambition i Sverige sedan 1980-talet. Trots det har nästan ingenting hänt sedan dess. Enligt Anna Branten finns verktygen att förändra, men forskarvärlden och företagarvärlden möts inte.
Näringslivet har ett “vinstmaximerings- och enhörningstänk”, samtidigt som forskningen pratar om begrepp som genus och struktur.
“Även om de flesta tror att de är öppna, investerare kan till exempel säga: ‘Det är bara att ringa mig, har du rätt go så får du tillträde’, utan att förstå strukturerna, så finns det en gammal föreställning i näringslivet som lever kvar från 1980-talet. Den går ut på att kvinnor ska kavla upp ärmarna, lära sig det manliga lingot, rätta sig i ledet och lära sig pitcha på rätt sätt”, säger hon.
Ett annat problem som Anna Branten hittat är att det inte ställs några ordentliga krav inom det som kallas för det offentliga innovationssystemet. Det som innebär att Tillväxtverket och Vinnova får stora summor pengar från regeringen för att stötta företagande och innovation på olika sätt, som de i sin tur pytsar ut i klumpsummor till olika projekt. Det finansierar till exempel Sveriges inkubatorer och Almi.
Almi mäter "obegripligt"
I sin studie nämner Anna Branten särskilt Almi, som för ett par år sedan kritiserades av Riksrevisionen. En av Almis målsättningar har varit att bevilja fler lån till kvinnor än vad det finns kvinnliga företagare (där de har gått på siffran runt 30 procent). Ett mål som Almi fram till 2017 uppgav att man nått.
Det visade sig dock vara fel när Riksrevisionen granskade det. I statistiken hade Almi kategoriserat manliga låntagare som män, kvinnor som kvinnor men i kategorin kvinnor hade man även redovisat mixade team (alltså där grundarteamet består av både män och kvinnor).
Enligt Anna Branten har regeringen efter det uppgett att man planerar “en översyn av Almis uppdragsmål”.
Men hittills har ingenting hänt förutom att Almi gjort om sin redovisning så att man inte längre riktigt svarar på frågan hur pengarna fördelas mellan könen.
“I den mån dom pratar om jämställdhet så har dom börjat mäta på ett helt eget, obegripligt sätt som inte går att förstå eller följa”, säger Anna Branten.
Tillbaka på Ideon Innovation i Lund där Anna Branten drog igång ett arbete för att få in mer kvinnor i inkubatorn. Där gick andelen kvinnliga företagare från 5 till 40 procent på ganska kort tid.
“Vi började experimentera med olika saker. Vi såg att kommunikation var ett problem, vi hade en hemsida som kommunicerade med boxningshandskar och obegripliga ord om vad företagande är. Vi började testa att göra om hemsidan och använda andra ord och kvinnor i bildmaterialet. Vi började också röra oss i mer vida kretsar för att nå ut, och inte bara genom våra vanliga kanaler som var nyhetsbrev och sociala medier. Det gjorde att vi fick en anstormning av kvinnliga sökanden. Andelen sökanden gick från 10 till 70 procent”.
Fördom att kvinnor kvoterades in
Därmed hade de fått svar på en av frågorna de ställde sig: Finns de här kvinnorna? Nästa fråga var om deras företag och idéer höll samma kvalitet. En fördom de fick höra var att de hade kvoterat in kvinnor.
“Men nej det hade vi inte, vi tror att kvinnor är kapabla att driva bolag på samma sätt som män. Den tredje frågan var: Hur tar vi hand om dem på bästa sätt? Vi började syna våra egna föreställningar om hur en stödfunktion ska se ut, vi hade i princip bara män som tidigare varit intresserade av hårdvaruutveckling så stöden vi hade handlade om patent och juridik, ingenting om att till exempel bygga varumärke”, säger hon och fortsätter:
“Många kvinnor sa också att pitchen inte var ett skönt sätt att sälja in sitt företag på. De ville inte gå in och äga ett rum på premisser som någon annan satt upp, utan ville hellre bygga relationer och samarbeten”.
Det blev också tydligt hur viktigt det var att lyfta upp rätt typ av förebilder.
“Problemet är att de kvinnor som lyfts fram ofta är de som köpt det gamla sättet att göra det på: Powerkvinnor som står med uppkavlade ärmar. Visst, det kanske är jättebra, men så har vi behandlat företagandet sedan 1980-talet, att kvinnor behöver ta för sig. Vi behöver få in kvinnor och män som tänker helt annorlunda”.
För Anna Branten handlar det inte bara om att kvinnor ska ha samma möjligheter som män. Utan också om Sveriges tillväxt och hållbarhet. Sverige går helt enkelt, genom att inte lyckas få in fler kvinnor i företagandet, miste om en enorm potential.
“Jag brinner själv för klimatfrågan och där är det bråttom. Efter att under flera år ha jobbat med att stötta kvinnor i sitt företagande så har jag sett att kvinnor i långt större utsträckning har disruptiva och innovativa lösningar på våra utmaningar, alltså det finns en enorm innovationspotential om vi lyckas åtgärda dessa problem. Frågan är bara vem som har ansvaret”, säger hon.