När jag först kom överens med Breakits chefredaktör om att skriva en serie Clubhousekrönikor hade inte alla andra redan publicerat sina. Men det finns kanske något fördelaktigt i att vara sist ut i en fråga där alla varit så angelägna om att vara först. Man kan i alla fall hoppas.
Min sävliga senfärdighet har straffat mig genom hela livet, men i det här fallet tror jag mig därmed ha upptäckt något de flesta pionjärer har missat att nämna: att vi alla låtit oss luras in i ett pyramidspel. De som har varit tidigast in – och därmed högst upp i pyramiden – har förstås svaga incitament att larma om detta och all anledning att upprätthålla systemet. Men för alla oss halvhjärtade deltagare i den stora majoriteten, vi som ständigt befinner oss ett steg bakom, finns goda skäl att vara uppmärksammare på varningssignalerna.
Det sitter förstås långt inne för de flesta av oss att medge att vi har lurats in i något som vanligtvis bara drabbar andra grupper, inte oss eller våra vänner. Det typiska offret för vanliga pyramidspel är aldrig annars välbeställda, högutbildade tjänstemän i kosmopolitiska storstäder.
Det sitter förstås långt inne för de flesta av oss att medge att vi har lurats
Kanske är det just därför vi varit så ouppmärksamma på de tecken som kunnat avslöja dessa omständigheter för oss, nu när ett pyramidspel för en gångs skull designats för att tilltala vår egen målgrupp. Inte skulle väl högt ansedda politiker, företagsledare, opinionsbildare, influencers och journalister, eller folk som pluggat på Berghs, låta sig duperas av ett så enkelt trick som pyramidspelets?
Ett pyramidspel utan pengar
Just detta pyramidspel har fortfarande inte hunnit nå särskilt många i vårt land. Jag skulle gissa att Clubhouse har max 10.000 användare i Sverige i nuläget. För många av dessa 10.000 har Clubhouse på nolltid överskuggat våra liv och relationer. Det är det första vi hör när vi vaknar och det sista vi hör innan vi somnar.
Men för de flesta övriga har vågen ännu gått obemärkt förbi. Det är tveksamt om de ens känner till smittan som snart lär drabba dem också. Men det kvittar för oss. Vare sig de vet om det eller inte kommer de snart att tjäna som orcher i byggandet av vår gigantiska pyramid.
I det här pyramidspelet finns inga pengar att tjäna. Det är i stället triumfen i att ha fler personer bakom sig än framför sig som är själva valutan. Genom att det syns på varje persons profil vem som har värvat en (med en invite) till tjänsten appellerar Clubhouse till människans allra mest grundläggande drivkraft. Alla levande varelsers själva källkod: att sprida sitt eget DNA så vitt och brett som möjligt.
Denna multiplikativa logik har praktiserats till sin spets av berömda historiska häradsbetäckare som Djingis Khan eller monetära pyramidsspels-kingar. På Clubhouse bär ledarna helt andra namn, men den grundläggande logiken är densamma.
Alla förlorar
Clubhouse är flyktigt, improvisatoriskt, ljudbaserat, i realtid och vad som sagts sparas aldrig. En uppmärksammad händelse i fredags visade tydligt att de budskap som sprids allra snabbast är personangrepp och snask. Mediets flytande och filterfria form sänker trösklarna för att tänja på gränserna. Här kan en världsartist spontant flyga in i känsliga angelägenheter den saknar kunskap om och kasta ur sig ogenomtänkta grodor. Jämfört med på Twitter hinner avsändaren inte ens läsa och överväga sina egna formuleringar innan de flugit iväg.
Precis som i andra pyramidspel erbjuder Clubhouse ett värde, men som i regel aldrig kan bli så stort att det kompenserar för den investerade tiden. Innehållet på Clubhouse är för lågoktanigt och tidskrävande för att medieformatet ska bli bra på riktigt. Att man inte kan tjäna något på att vara med är inte själva luringen, utan den handlar om att man inte kan tjäna så mycket att det blir värt det.
För den enskilde innebär pyramidspelet en överinvestering av tid i ett projekt med tunn utdelning.
300 push-notiser om dagen
Likt Tupperware är Clubhouse glättigt på ytan. Varumärket står i bjärt kontrast till jättar som Facebook och Twitter. Det är David mot Goliat i sin mest arketypiska bemärkelse. I team Clubhouse står man upp för goda värden i kampen mot jättarnas onda algoritmer. En pittoresk detalj är att man på Clubhouse måste mejla in en manuell ansökan för att starta en egen “club”. Ansökan behandlas sedan manuellt av företagets medarbetare, kanske av grundarna själva, förmodligen fortfarande sittandes hemma i sitt garage. De ber om ursäkt för denna komplicerade och o-techiga handläggningsprocess. Den förklaras av att företaget – backat av några av Silicon Valleys kändaste riskkapitalister men ännu bara att betrakta som ett litet gulligt blåbär – är nystartat och inte hängt med.
Tajmingen för detta är naturligtvis strålande denna rusningarnas vinter
Som alla framgångsrika pyramidspel erbjuder Clubhouse en familjär, inbjudande känsla. Genom att övergå från de dominerande sociala medierna till en pigg uppstickare i nytt format lyckas man avgifta sig från allt dåligt med sociala medier men kan samtidigt fortsätta använda dem lika spasmiskt som tidigare, om inte ännu mer. Facebook får inte längre vibrera i min mobil, men Clubhouse får gärna skicka mig 300 push-notiser om dagen. Tajmingen för detta är naturligtvis strålande denna rusningarnas vinter, när människans uppdämda behov av att förenas i stora yror tar sig uttryck genom GameStop, Tesla och nu även Clubhouse.
Den senaste tiden har Facebook av fler och fler börjat betraktas som en domedagsmaskin, för att låna en rubricering ur The Atlantic. Men det kan, som jag ser det, inte helt uteslutas att den riktiga domedagsmaskinen i själva verket är den nya anti-domedagsmaskinen som dyker upp precis efter den domedagsmaskin alla varnade för.
Nu är jag fast
När jag nu själv har blivit insyltad i pyramidspelet kan jag inte dra mig ur i första taget, då förlorar man ju det man redan har satsat genom att ens vara där. Om jag kan fortsätta hålla mig på avstånd från de yrkesmänniskor som tar Clubhouse på svindlande stort allvar genom att utbyta förnumstigheter mellan varandra är jag ändå nöjd med att ha gjort något rätt.
Den självgödande cirkusen kan ingen av oss stoppa – och det enda rationella för varje enskild mediechef, pr-konsult eller influencer är att försöka skapa sig ett “first-mover advantage”. Att det har blivit såhär är nog knappt någons fel egentligen, men nu är bollen i rullning.
Det är bara på den absoluta toppen av pyramidspelet som man kan bli rikligt belönad med den ära som alla trånar efter, och bara de som har allra mest bråttom kommer kunna ta plats där.
Simon Strand
Fristående Clubhousekolumnist i Breakit. Han har tidigare bland annat varit med och grundat pr-byrån 500, samt varit rådgivare i executive search-firman Cohen+Co.