Den här texten är ett utdrag ur boken Bubblan som aldrig sprack, skriven av Christian Albinsson, som vi publicerar med anledning av att det den här veckan är 20 år sedan it-bubblan brast. Boken finns att köpa här.
Allt tydde på en internationell storaffär. Johan Staël von Holstein och hans kompanjoner hade flera gånger varit i Boston och träffat företaget som var spekulanter på Icon Medialab – en stor internationell aktör som var mer teknikinriktad än Icon. Den tänkte köparen hade mycket större ekonomiska muskler, men saknade Icons internationella nätverk. En logisk affär, tyckte Holstein.
Det nordamerikanska investeringsteamet och en grupp advokater som skulle sköta pappersexercisen flögs till Stockholm, där förhandlingarna flöt bra. Alla samlades på Icon Medialabs huvudkontor och gick igenom processen och kontraktet. Parterna hade funnit varandra och bara små detaljer återstod. Läge för closing dinner med andra ord, medan juristerna jobbade under natten för att formulera avtalen. Planen var att samlas åtta på morgonen och skriva under. Vid 10.50 skulle investerarna sedan ta ”SAS-kärran” tillbaka till Boston. Holstein och hans medarbetare var upprymda och lyckliga. Hälften av köpeskillingen skulle vara i kontanter, resten i aktier.
Gänget går till Sturehof för att fira. Lokalen sprudlar av liv och stämningen är förväntansfull. Börsen har stigit brant under flera år och här märks det. Hela restaurangen präglas av självförtroende, drömmar och framtidstro.
När Holstein kommer in genom dörren upptäcker han komikern Peter Wahlbeck. De känner varandra sedan gymnasietiden. Johan vill helst koncentrera sig på middagssällskapet och inser att de strama investerarna är av en annan skola än den nyckfulle komikern från Halmstad (alla människor är av en annan skola än Peter Wahlbeck).
”Hallaaaaauuuåååå Johan!” skriker Wahlbeck på sin karaktäristiska halländska.
Gör man en affär på 70 miljarder dricker man fina viner och äter gott. Det tycker både Johan Staël von Holstein och de nordamerikanska investerarna, men plötsligt dyker det upp en flaska surt Rioja. Servitören säger att det är mannen uppe i vänstra hörnet som har beställt den. Peter Wahlbeck vinkar och skriker vid sitt bord. Johan och sällskapet skålar snällt med Wahlbeck, men denne nöjer sig inte. Plötsligt kommer han och sätter sig vid deras bord.
”Do you know that Johan is a great entrepreneur in Sweden? A guru. And a very famous tv-star as well”, börjar Wahlbeck.
De amerikanska investerarna ler artigt. Stämningen blir spänd.
Vd:n för det nordamerikanska bolaget, Goldstein, ser ut som en typisk framgångsrik amerikansk vd i ett stort bolag. Företagets CFO är mörkhyad och dess Creative Director är precis så stor som en man från den amerikanska Mellanvästern ibland kan vara – han upptar två säten i soffan. De tre är klädda i dyra kostymer och skjortor med manschettknappar.
”You know, Johan and I shall start a political party”, säger Peter Wahlbeck.
”So, you’re startin a party?” säger Goldstein.
”Yes, a Communist-Nazi Party”, svarar Wahlbeck.
Den strama investeraren tittar på Holstein med stora ögon och sedan på Peter Wahlbeck.
”A Communist-Nazi Party?”
”Yes, and we shall have a Führer and everything. I can be the Führer. Johan can be the Führer. Even the nigger can be the Führer”, säger Wahlbeck.
Det blir knäpptyst vid bordet. Amerikanerna ställer sig upp. Alla ställer sig upp.
Middagssällskapet lämnar bordet och går ut från restaurangen. Utanför ber Holstein om ursäkt och bedyrar att det som Wahlbeck pratat om bara är gallimatias.
Han föreslår att de ska träffas följande morgon och signera avtalen. De nordamerikanska investerarna tar artigt i hand och går därifrån.
På morgonen dyker de inte upp. De hör aldrig av sig igen och svarar inte på Holsteins mejl. Så liten marginal kan det vara mellan att bli hjälte eller att kallas för luftslott resten av livet.
Holstein gillar inte att enbart pengar ska avgöra om man varit framgångsrik. ”Har jag varit framgångsrik?” frågar han retoriskt.
”Jag har tagit mig från Holm utanför Halmstad till att bygga bolag i 26 länder. Med tusentals anställda. Rest, sett och gjort allting. Kan jag få vara min egen domare om jag har varit framgångsrik eller inte?”