Förra årets bästa serie? Högst upp på mångas lista – så även min – är HBO-serien Succession, som handlar om maktkamp, pengar och arv inom ett privatägt mediebolag.
Bara investerar- och Wall street-jargongen i Succession gör serien sevärd. Den har blivit känd för alla eleganta och brutala förolämpningar, men snacket bjuder på mer än så (ett favoritcitat: “Do I go Hulk or Bruce Banner?”).
Även en annan succéserie, svenska Vår tid är nu (SVT/Viaplay), är liksom Succession ett drama om hur den äldre ägaren av familjeföretaget på olika sätt försöker lämna över. Tre respektive fyra barn tävlar om förälderns sympatier och tar chansen att göra sin egna grejer, men inom bestämda och nyckfulla ramar.
Det är två tv-serier med varsitt företag i fokus, vilket innebär att man från sidan får ta del av mängder av lektioner om företagande. Vi lär oss om förvärv (även vad som kan gå fel), om ledarskap och om balansen mellan långsiktig förnyelse och kortsiktig sparsamhet.
Sedan finns det annat i serierna som snarare är förhållningssätt, som man både kan inspireras av – eller avskräckas.
-
Håll dina fiender nära, enligt ett av filmhistoriens mest kända citat, från Gudfadern. Även om syskon och barn svingar hejvilt, håll dem hårt inom familjen, för att minimera skadorna.
-
Se allt som ett spel. Ta det inte för allvarligt. Hugg någon i ryggen ena dagen, spelet går ändå vidare med alla runt bordet på en ny familjemiddag.
-
Ha inte för självständiga barn. Då kommer du förlora kontrollen helt över dem.
Varför jobba i familjeföretaget?
Det som stannar kvar längst är ändå frågan om ägande, inte bara sett till successionen – utan över huvud taget.
Vad driver alla? Varför vill Den Gamle Ägaren sitta kvar? Varför vill barnen och syskonen till varje pris inte sälja utan bevaka sina andelar?
Utan att riskera någon spoiler så är det ju så att chanser dyker upp som för personerna skulle möjliggöra ett bekvämt liv med mycket pengar och mindre problem. Men ändå biter sig alla fast i eller nära företaget.
Detta känns fjärran från en svensk startup-miljö i storstäderna där många verkar sträva en exit, jämfört med till exempel det långsiktiga ägandet hos tidigare svenska entreprenörer – tänk Kamprad, Stenbeck och Persson – men också hos Bezos och Zuckerberg (och tidigare, Jobs).
Vad är egentligen bäst?
Blodsband är den viktigaste meriten
Jag har gett ut en bok med Hans Sjögren som är professor i ekonomisk historia och som särskilt forskat om familjedynastier i Sverige. Vi, och även Danmark, har jämförelsevis fler familjedynastier än de flesta andra länder i världen. Han tar förstås upp exempel som Ikea, H&M och Kinnevik, och pekar på den stora betydelsen som ägarnas uthållighet har för ett samhälle.
Men Hans Sjögrens beskrivningar av tyranniska ledare, syskonfejder och tragedier påminner inte sällan om de draman som utspelas i dessa tv-serier. Även i de svenska dynastierna blandas, som han skriver, dragen hos Machiavellis furste med Karl Marx tro på meritokratins möjligheter, men också bagaren hos Adam Smith som arbetar för familjens överlevnad.
Hans slutsats om man frågar vilka som lyckas:
”Blodsband är den viktigaste meriten om du vill styra ett familjeföretag, men det underlättar betydligt om du samtidigt är professionell.”
“Vad som utmärker de mest framgångsrika familjeföretagen är att de kommit till insikt om att vad som är bäst för företaget inte alltid är det som är bäst sett från familjemedlemmarnas synpunkt, och att de lärt sig hantera konsekvenserna av att det måste få vara så.”
Min första spontana tanke är att det låter som en sammanfattning av både Succession och Vår tid är nu. Men även om familjemedlemmarna i tv-serierna inser att de måste anpassa sina liv för företagets bästa, så finns det ett undantag – nämligen grundaren och huvudägaren själv.
För att ta ett exempel från den svenska serien: Gör inte som Helga och bo kvar i våningen över restaurangen.
Tobias Nielsén
Grundare, förlagschef och vd för bokförlaget Volante. Han är civilekonom från Handelshögskolan i Stockholm och Columbia Business School i New York.
Just nu läser han This life av svensk-amerikanska filosofen Martin Hägglund. Han har inte hakat på någon ny serie efter bingemaran med de två nämnda serierna i den här texten.