Det var min 13-åriga son som på allvar fick mig att ifrågasätta mitt existensberättigande.
I alla fall på jobbet.
Hans fråga var enkel men gjorde mig svarslös:
“Pappa, vad gör du egentligen på Breakit?”.
När mitt svar uteblev fortsatte han:
“Det känns som du är lite som kungen, typ en maskot”.
Först skrattade jag åt liknelsen men sen insåg jag att den var rätt träffande. På pappret har jag varit innehållschef på Breakit med ansvar för personal, budget och så vidare. Som en riktig chef. Problemet är att jag egentligen aldrig velat axla det där chefsansvaret.
Jag är en väldigt lustdriven person. Det som ger mig energi blir jag också bra på. Som att skvallra med framgångsrika entreprenörer, pumpa investerare på information och käka frukost på Riche.
Jag har den största respekten för chefsuppdraget. Det är svårt att tänka sig en viktigare roll på Breakit än att coacha och skapa förutsättningar för att alla medarbetarna ska trivas och skapa nya stordåd.
Det är bara inte en uppgift för mig. Tydligast blir det när de riktigt tuffa chefsuppgifterna ska genomföras. Lyckligtvis har vi på Breakit inte tvingats göra några uppsägningar men bara att avsluta en provanställning har jag ofta tyckt varit extremt jobbigt.
Och lönesamtalen. Det finns inga underpresterare på Breakit (har det alltid funnits på mina tidigare arbetsplatser) och jag vill ju ge alla en rejäl lönehöjning. Men det funkar ju inte. Det inser jag som chef (och storägare) men just därför har det sugit så mycket energi ur mig att sitta i de där lönesamtalen.
Nej, ni hör ju själva. Jag är helt enkelt för feg (och kanske lat) för att axla ett chefsansvar på Breakit. I praktiken är det också min kollega Jon Mauno Pettersson som haft det redaktionella ansvaret under en längre tid. Han har växt in i den rollen på ett fantastiskt sätt och är från och med nu också formellt redaktionschef på Breakit .
Själv fokuserar jag på det jag verkligen brinner för – att vara reporter. Från och med nu kommer jag lägga merparten av min vakna tid på att skriva, podda och Instagramma (premiär inom kort!) om allt spännande som händer i det nya näringslivet.
Till vardags kommer jag kalla mig reporter. Men när det blir lite extra festligt får jag en mer kunglig titel - maskot, alltså.
Trevlig helg!
PS. Har du inte läst hur vår eminenta vd hanterar sitt största problem (det vill säga mig) – gör det här!