Jag heter Linda, är 39 år och driver både techbolag och en tankesmedja som verkar för ökat kvinnligt ägande. För att kunna göra detta har jag tagit mycket risk och jag kommer nu att berätta lite om hur detta risktagande bemötts, samt introducera begreppet “ägarinnenudging”.
Jag menar nämligen att förväntan och uppmuntran spelar stor roll.
First things first. Det är genom forskning belagt att kvinnor idag är mindre riskbenägna i genomsnitt än vad män är. Jag tänker hoppa över arv och gå rakt på miljö, passera uppfostran, och springa vidare till socialisering.
Drillad i sann Allbright-anda befann jag mig, vid 34 års ålder och som den duktiga flicka jag var – via dubbel examen, via hårdlevererande och cashgenererande in i ledningsrummen, via en turn-around som anställd VD – nu på en styrelseutbildning som skulle öppna dörren till styrelserummen.
Vid avslutningsmiddagen, som hölls på restaurang Gubbhyllan (japp), hade jag en kvinna med en rejäl dos inflytande mittemot mig. Exalterad och imponerad passade jag på att både sälja in mig själv och be om råd.
Hon lyssnade noga, sträckte sig sedan över bordet, tittade djupt in i mina ögon och sa något jag aldrig kommer att glömma:
“Linda, vad du än tar dig för kommer du att göra det med bravur. Men jag måste fråga, jobbar du lika hårt på att få barn?”
Låt mig svara nu, då jag helt kom av mig när det hände.
“Nej Eva, jag jobbar inte lika hårt på att få barn. Och ärligt talat tycker jag inte att det är any of your business.”
Och, trots att det är en så oerhört utsliten motfråga, men eftersom den fortfarande behövs, here goes:
“Hade du någonsin ställt denna fråga till en man på en styrelseutbildning?”.
Omformulerar.
“Hade du någonsin, i något sammanhang ställt den frågan till någon man?”
Spola fram till år 2017 när jag säljer min bostadsrätt med miljonvinst för att frigöra kapital tillfälligt för min startup. Bortse från vad du personligen tycker om det valet och gissa istället reaktionerna jag fick som risktagerska.
Ta sedan mental notes och stretcha sedan din fantasi till hur reaktionerna istället kunnat vara om jag varit en 37-årig risktagare, iklädd standardoutfiten mörkt färgad hoodie och malandes om valfritt nördigt intresse.
Hade du uppmuntrat hans risktagande genom att fråga nyfiket om idén han ville investera i? Eller hade du börjat älta om trygghet och familjebildning?
Uppmärksamma varje risktagarska och nybliven ägarinna!
Eftersom vi är överens om att fler kvinnliga entreprenörer och fler kvinnor på ägarnivå är något positivt för Sverige, är alltså fler risktagerskor också någonting positivt. Och därmed är en mer nyanserad socialisering av såväl risktagare som risktagerskor något positivt.
Låt oss därför nudga – alltså knuffa och puffa – i den riktningen.
Mina konkreta idéer:
# Uppmärksamma varje risktagerska och nybliven ägarinna utan att lägga dig i om hennes eventuella familjebildningsplaner, uttalat eller outtalat.
# Uppmärksamma samtidigt de risktagare, både entreprenörer och investerare, som idag riskar på samtidigt som de familjebildar hejvilt.
# Till risktagerskornas vänner/stödsystem: dräm till med en sjujäkla business shower, på samma festliga sätt som kvinnor i amerikanska filmer firas när de ska bli mammor.
# Om du är vän med en manlig risktagare som “jobbar lika hårt på att få barn” – skicka en blöjtårta med bud till kontoret och håll ett obligatoriskt samtal om hur stor del av föräldraledigheten han planerat ta. Kanske är hans livspartner en risktagerska in the making?
För om inte jag förväntas och uppmuntras att ta ekonomisk risk mellan 30 och 40, som är en mycket driven och riskbenägen person, hur är det då för kvinnor generellt?
Att forskningen visar att kvinnor historiskt i genomsnitt tagit mindre risk blir då föga förvånande.
Let´s do this! Ägarinnenudging.
Det blir kul.
Linda Waxin
Grundare av Ownershift och vd och medgrundare av MazeID