Det här är en text som publiceras i samarbete med podcasten Kapitalet. Hela podden hör du här.
1955 var hamburgare förbjudna. Två decennier senare försökte staten konkurrera ut Mcdonalds med currysås, upphandlad Coca-Cola och sloganen “Alla tiders hamburgare”. Det här är historien om Clock – statens egna snabbmatskedja.
Det började som en alkoholpolitisk åtgärd. I början av seklet var alkoholismen en folksjukdom, och för att tvinga svensken att äta en bit mat, och inte bara dricka brännvin, startade staten i början av seklet SARA, Sveriges Allmänna Restaurangaktiebolag.
Alla supar skrevs upp i en motbok, men när motbokssystemet avskaffades i mitten av femtiotalet behövde SARA hitta nya affärsmöjligheter. Man landade i hamburgerkedjan Clock.
Att det blev hamburgare som statens restaurangbolag SARA investerade i var långt ifrån självklart. Bara 20 år innan det att Clock startade hade det varit förbjudet att sälja hamburgare i kiosker.
Av hygienskäl fick inte kalla och varma produkter blandas, och bara köttbullar, kroppkakor, strömming och korv såldes i kioskerna.
Men på grillen Drive in i Haninge gjorde kioskägaren Erik Engström succé genom att sälja den förbjudna snabbmaten. Snart blev han uppkallad till Länsstyrelsens kontor för att förklara vad han höll på med.
“Det han sa då var att ‘nej jag säljer inte hamburgare, jag säljer tillplattade köttbullar’, varpå hela det här förbudet framstod som orimligt, för man insåg att det är ju exakt samma sak”, säger Bodil Hasselgren, historiker vid Centrum för Näringslivshistoria.
Efter Erik Engströms seger blev hamburgare en storsäljare i hela Sverige, och SARA-bolagen ville ha en del av kakan. 1976 köper man restaurangkedjan Carrol’s, som man snart brandar om till Clock. Mcdonalds hade precis kommit till Sverige, och SARA ville inte vara sämre.
“Ville man ge mat till befolkningen behövde man följa trenden med hamburgare. Sen var det såklart lukrativt”, säger Bodil Hasselgren.
Clock-satsningen var en framgång för staten. Via franchisetagare fanns Clock snart i Finland, Norge, Japan och Kuwait.
När Sverige skulle visa sig från sin bästa sida under världsutställningen i japanska Tsukuba byggde man en Clockrestaurang i svenska paviljongen.
“Det var ett enkelt, men fantastiskt koncept, som utvecklades och blev otroligt populärt. Men det var enkelt, inte så många olika produkter," säger Roger Karlsson, tidigare restaurangchef på Clock.
"Vi hade Big Clock som var som Big Mac, sen hade vi en nyttigare variant som hette Maximum, och en med ananas som hette Big Dream. Och såklart en med bacon och currysås. Den var ju bäst, helt suverän.”
Trots det statliga ägandet fungerade Clock nästan som vilken privat aktör som helst. Man upphandlade visserligen sin Coca-Cola, men det fanns inga skrupler kring vad som var syftet med bolaget.
“Jag minns att vi hade kanske 18 procent av marknaden, och McDonalds hade väl 80 procent, och vi peppade oss själv hela tiden, liksom ‘nu tar vi dem'”, säger Roger Karlsson som idag är service manager på de statliga kasinona, vars restauranger är några av de sista kvarlevorna av statens restaurangverksamhet.
I slutet av 90-talet började SARA-bolagens restauranger säljas till privata aktörer, och 1991 såldes också Clock. Efter en tid av misskötsel gick bolaget i konkurs 1999. Därmed dog också drömmen om att kunna konkurrera ut McDonalds slutligen.
Det här är en text som publiceras i samarbete med podcasten Kapitalet. Hela podden hör du här.