Under jul- och nyårshelgerna plockar vi upp lite guldkorn ur vårt digra arkiv. Den här texten publicerades första gången i april 2019. 

Elbilar, elcyklar och elscootrar ska leda oss in i en grön och ljus framtid – utan koldioxidutsläpp.

Men för att bygga batterierna till de smidiga elfordonen behövs en råvara med en mörk baksida. Det handlar om kobolt.

Den blåskimrande metallen – som företag över hela världen skriker efter – kommer till stor del från ett enda afrikanskt land: Kongo-Kinshasa. Där pågår just nu något som kan liknas vid en guldrush i kölvattnet av boomen för eldrivna fordon.

Där är fattiga människor också beredda att jobba under hemska förhållanden för att få ihop till brödfödan.

Dödsfallen. Hälsoproblemen. Och det utbredda barnarbetet. Dessa saker har fått omvärlden börja att prata om "blodsbatterier".

Vid sidan av de stora etablerade gruvorna har en okontrollerad koboltbrytning nämligen växt fram. Dessa "gruvor" är ofta inte mer än en klaustrofobisk gång, utgrävd för hand tiotals meter ned under markytan. Där, i de underjordiska gångarna, jobbar barn sida vid sida med vuxna.

Barnarbetarna sorterar och tvättar även kobolten. De andas in det giftiga dammet.

I Sverige såldes runt 100.000 elcyklar under 2018. Hundratals miljoner kronor betalades ut från staten i bidrag för att få igång elcykelboomen på allvar. När våren nu anländer drar säsongen igång igen – och branschen väntar sig sälja ytterligare 80.000.

"Elcykeln har fått ett fäste, och den är här för att stanna", säger Cykelbranschens vd Joakim Stenberg.

Men vad driver egentligen de svenska elcyklarna? Finns batterier med kopplingar till barnarbete här? Och bryr sig de svenska elcykeltillverkarna om problematiken?

Jag bestämde mig för att ta reda på det, och mötte en bransch som ömsom lovade full kontroll, och ömsom stod helt svarslös.

Den slutna Facebook-gruppen

I vanliga fall gör vi journalister vår research helt själva, utan insyn. Den här gången ville jag testa ett nytt sätt att genomföra en granskning, tillsammans med de människor som bryr sig om frågan.

I slutet av 2018 föddes därför "Batterikollen", en sluten grupp på Facebook.

Där samlades snart 150 elcykelägare. Precis som jag ville de gå till botten med vad som driver de svenska elcyklarna. Den första uppgiften för våra "batterikollare" var enkel. Jag bad dem att fota av sina elcykelbatterier och alla uppgifter om dess ursprung.

Ett sådant batteri består nämligen av ett synligt hölje, av plast eller stål. Men inuti sitter ett paket bestående av 40-50 battericeller – som påminner om vanliga AA-batterier.

Det är just insidan, de små battericellerna, som är högintressant. De innehåller batteriets kraft, och är i sin tur gjorda av råvaror som kobolt.

I takt med att fotografierna från elcyklister över hela Sverige laddades upp i Batterikollen blev bilden alltmer tydlig. För oss konsumenter är det i de allra flesta fall helt omöjligt att avgöra vad som finns inuti elcyklarnas batterier. Bara i några få undantagsfall framgick vem som har tillverkat cellerna.

Branschen: Använd märkesceller

Snabbt kom jag också i kontakt med personer inom branschen för eldrivna fordon som berättade om den djungel av tillverkare som finns på marknaden. Du kan köpa allt från de allra billigaste namnlösa kinesiska cellerna direkt från små familjeägda fabriker via Alibaba till celler från välkända börsnoterade premiumtillverkare.

"Jag skulle aldrig använda något annat än märkesceller, som Samsung. Det är ändå ett börsnoterat bolag som tar råvarufrågan på allvar. Men köper du de billiga kinesiska cellerna då kan det ju vara lite vad som helst i dem", säger en av källorna.

En liknande bild ger också Christian Walleräng, en av de två bröderna som står bakom den svenska elcykelklassikern EcoRide.

"Vi har sedan länge valt att ha celler från Panasonic. Det handlar om kvalitet, och säkerhet. De specificerar hur de tillverkas, och det går att spåra".

Vad tänker du om de kinesiska cellerna?

"Där är det svårt att veta var råvarorna kommer ifrån".

Var man än vänder sig återkommer detta svar. De stora välkända tillverkarna av battericeller jobbar mer eller mindre aktivt med att hantera problemen kopplade till kobolt och barnarbete.

Samsung har exempelvis tagit fram en egen ambitiös rapport om sin koboltförsörjning och situationen i Kongo. De spårar råvarorna ned till de enskilda smältverken.

De anonyma kinesiska cellerna är däremot som roulette. Enligt flera rapporter hamnar mycket av kobolten från de oreglerade gruvorna hos just kinesiska mellanhänder. 

Används dem går det inte att utesluta att små barn grävt fram råvaran i mardrömslika gruvschakt.

Men finns de kinesiska cellerna i de svenska elcyklarna? Många ställer sig frågande till hur vissa kompletta elcyklar på marknaden kan ha samma prislapp som enbart ett batteri från de dyraste märkena.

Sökte svar i butikerna

Under en eftermiddag besöker jag flertal affärer specialiserade på elcyklar. Jag använder en påhittad story om att min fru jobbar på Amnesty, och att hennes elcykel absolut inte kan innehålla blodsbatterier.

Går det att köpa en elcykel då?

Vissa affärer kan inte alls svara på vad som finns i batterierna. Andra kan peka ut vilka modeller som enligt tillverkarna ska innehålla exempelvis Samsung-celler.

För kunderna och personalen är det dock omöjligt att veta med säkerhet. Battericellerna sitter dolda, och det går inte att kolla vilka batterier som sitter i förpackningen, utan att ha sönder produkten.

Samtidigt vittnar våra källor om att det stundtals pågår en huggsexa om de välkända varumärkenas battericeller. De räcker inte alltid till alla, vilket innebär att mindre nogräknade tillverkare ibland "tar vad som finns".

Givetvis kan det också handla om pris – och vinstmarginal.

"De senaste åren har det kommit en hel del lycksökare, då är det cyklar direkt från hyllan från kinesiska fabriker som man sätter en dekal på", säger en centralt placerad källa.

Snart kommer också ett hett tips från Facebook-gruppen Batterikollen. En av medlemmarna har ett mycket konkret förslag på hur jag kan gå vidare för att nå fram till sanningen.

"Jag skulle kontakta Batteridoktorn på Karlaplan, ingen i Sverige har öppnat så många elcykelbatterier som honom".

En batteridoktor. Det låter nästan för bra för att vara sant.

Batteridoktorn: "De envisas med Kina-celler"

Bakom en plåtdörr i en källarlokal håller han till. Där har Patrik Carlsson, som "Batteridoktorn" heter på riktigt, byggt upp ett litet bolag som hjälper till när batteriet på elcyklar har dött.

Han har enligt egen uppgift skruvat upp "några tusen" elcykelbatterier. I dem hittar han allt möjligt. Ibland är det de så kallade märkescellerna, från aktörer som Samsung, Panasonic, Sanyo, LG och Sony.

Standard i premiumsegmentet för elcyklar är att man köper batteri och motor från de tre stora: Bosch, Yamaha eller Shimano.

Men i de svenska elcyklarna hittar Patrik Carlsson även massor av så kallade "Kina-celler", de som branschen så tydligt hissar en röd varningsflagga för.

"Vissa märken envisas med att köra med kinesiska celler. Det är främst Lifebike och Evobike. Det är populära märken som sålt tiotusentals elcyklar", säger Patrik Carlsson.

Varför väljer man att ha sådana?

"De brukar vara billigare".

Dessa battericeller är omöjliga att spåra, eftersom de saknar en märkning som talar om var de kommer ifrån, berättar Patrik Carlsson. Dessutom sysslar en del av de mindre nogräknade kinesiska spelarna med så kallad "re-wrapping". Man tar då helt omärkta silverfärgade battericeller och sätter på dem en valfri plaststrumpa. Eller, en automatiserad robot gör det.

Tillverkaren tappar då helt kontrollen över sin leverantörskedja, vilket öppnar för barnbruten kobolt. 

Alex Storborg är grundare av Envolt, en annan svensk firma med batterirenovering som specialitet. Han bekräftar Batteridoktorns bild av läget. Elcyklar med de dyraste systemen – som Bosch, Shimano Steps och Yamaha – har alltid märkesceller. Men vissa svenska märken har stuckit ut.

"Lifebike har alltid kört med de billigare cellerna", säger Alex Storborg.

Branschen: Vi vet inte

Parallellt med vårt arbete i Facebook-gruppen börjar jag kontakta alla betydande svenska elcykelmärken.

Jag vill – kort beskrivet – veta vad de vet om sina batterier. Vilka celler används? Var kommer kobolten från. Och är de säkra på att den inte är bruten av barn?

Totalt kontaktar jag 15 svenska märken. Svaren är till en början mycket få, trots flera påstötningar.

Snart samlar sig istället de svenska elcykeltillverkarna kring gemensamt skriftligt uttalande, som plötsligt dimper ned i min mejlkorg från organisationen Cykelbranschens vd Joakim Stenberg.

Hans medlemmar har svårt att svara på frågorna.

"Många av våra leverantörer köper kobolt från underleverantörer, som i sin tur har underleverantörer. Därför är det svårt att fastställa vilka gruvor kobolten kommer från", skriver Joakim Stenberg.

Det går alltså inte att veta. Eller?

Bland vissa företag finns detaljerad kunskap. Clas Ohlson utlovar exempelvis celler från LG i sina billiga Asaklitt-cyklar, och företaget kan även specificera vilka smältverk kobolten kommer från.

"Vi har valt att samarbeta med LG, som är en marknadsledande tillverkare av battericeller och som ligger långt fram i arbetet med såväl spårbarhet som arbetsvillkor i framställningsprocessen", skriver bolaget.

Ikea vill däremot inte berätta vilka celler som används i den egna elcykeln Folkvänlig.

"På grund av konkurrensskäl avslöjar vi aldrig namnet på våra leverantörer", svarar företagets pressavdelning.

Däremot säger sig företaget, via Responsible Minerals Initiative, ställa hårda krav på sina leverantörer. Kobolt är dock i nuläget inte klassat som en "konfliktmineral".

Ljuger Lifebike?

Peter Klangsell och Mikael Klingberg har hållit på med elcyklar i över tio år. Deras bolag äger Lifebike och butiken Elcykelvaruhuset. De har dessutom investerat i elmopeden Vässla.

Peter Klangsell tillhör dem som svarar tydligt på Breakits enkätfrågor. Lifebikes kunder ska kunna vara säkra på vad de får: Inget barnarbete.

"Vi använder LG och Samsung och i deras code of conduct skall inte detta förekomma", skriver Peter Klangsell i ett mejl.

Men minns ni Batteridoktorn? Han som hävdar att just Lifebike sticker ut, med sina "Kina-celler". Vad är egentligen sant?

Jag bestämmer mig för att räta ut detta frågetecken genom att helt enkelt köpa ett av Lifebikes egna batterier. Beställningen läggs i december 2018, och jag väljer den senast tillgängliga varianten som är märkt 2013-2018.

Det kostar 3995 kronor, och ska enligt Lifebikes hemsida innehålla "märkeskomponenter".

Jag passar också på att beställa ett batteri från en av aktörerna som, trots flera påminnelser har vägrat svara på mina frågor. Som ett stickprov väljer jag ut XXL, en lågpriskedja som säljer det egna varumärket Velocity. Deras batteri kostar bara 1999 kronor, vilket gör det till ett av de billigaste på marknaden.

Efter några dagar kommer de båda batterierna på posten.

Sanningens ögonblick närmar sig.

"Kan vara vad som helst"

Beväpnad med verktyg, en mattkniv och filmkamera börjar jag försiktigt plocka isär de sprillans nya elcykelbatterierna. Jag börjar med Lifebike.

Först skruvar jag upp plasthöljet. Sen trycker jag tillsammans med en kollega ut ett rektangulärt batteripack, inslaget i blå plast. Jag skär försiktigt igenom plasten, och plockar bort lager efter lager av skyddande material.

Till slut blottas de 50 battericellerna i Lifebikes batteri. Det är varken LG eller Samsung.

Den enda ledtråden är ett par bokstavs- och sifferkoder, precis som de kinesiska "no-name"-varianterna brukar se ut. Det enda som går att tyda är vilken typ av batteri det är, samt uppgifter om volt- och amperetal.

Direkt skickar jag en bild till Batteridoktorn Patrik Carlsson. Vad är det vi har hittat?

"Den kan vara från vilken kinesisk leverantör som helst, det vill säga från vem som helst som har råd att köpa en re-wrapping maskin", svarar han.

Detta är alltså inte några “märkesbatterier” från Samsung eller LG, som Lifebike själva hävdat att de använder. Istället är det batterier som är ospårbara för en utomstående.

Hur kan detta vara möjligt? Ljuger Lifebike medvetet – eller har de bara ingen koll på sina egna produkter?

Jag berättar om mitt fynd för ägaren Peter Klangsell, och stämmer träff.

Även i XXL:s lågprisvariant hittar jag kinesiska celler. De är märkta med en logotype och ser ut att komma från Far East First New Energy en kinesisk fabrik som specialiserat sig på att tillverka battericeller för den växande marknaden för elcyklar, elsparkcyklar, hooverboards och elbilar.

Lifebikechefen: "Om jag googlar kommer vi hitta det"

Det har hunnit bli februari när jag beger mig mot Lifebikes högkvarter ovanpå butiken Elcykelvaruhuset.

Där – precis som hos många andra elcykeltillverkare – är man i full färd med att förbereda sig för vårens ankomst. Då säljs flest cyklar.

På nedervåningen står Lifebikecyklarna uppradade. Flera av dem har ett exakt likadant batteri som det uppfläkta exemplaret i min väska.

Peter Klangsell rynkar på pannan när jag lägger upp det på bordet. Han är förvånad över innehållet. Trots sin långa erfarenhet kan Peter Klangsell omöjligen själv avgöra var cellerna kommer från.

"Om jag googlar det här numret så kommer vi att hitta det", säger han.

Jag ber honom göra det på en gång. Kanske är han bättre på att googla än jag? Men nej, Peter Klangsell blir inte klokare av det.

Däremot har Lifebikes cykeltillverkare erkänt att en del av cyklarna har fått celler från en annan leverantör.

När jag cyklar tillbaka mot redaktionen kommer nästa besked.

"Nu har vi kollat upp detta. Det är Samsung-celler", säger Peter Klangsell med säkerhet i rösten och hänvisar till tre bokstäver på den blå plasten.

Men koden står inte för Samsung. Det vet jag efter att ha snackat batterier med över 150 personer i Batterikollen. De tre bokstäverna beskriver den kemiska sammansättningen i batteriet.

I detta fall handlar det sannolikt om lithium, magnesium och kobolt.

Barnarbete

Debatten om "blodsbatterier" är inte ny. Den kickstartades för ett par år sedan av en mycket uppmärksammad rapport från Amnesty. Då handlade kobolt-frågan mycket om det du läser denna text på, smarta telefoner och datorer. Den har fått elektronikjättar som Apple och Samsung att göra grundliga undersökningar av sina leverantörsled.

Debatten har också spillt över på tillverkarna av battericeller.

"Riskerna i leverantörskedjan för kobolt har blivit allvarligt förbisedda av hela industrin fram till att efterfrågan ökat snabbt de senaste åren", skriver Samsung SDI, en av världens största batteritillverkare i en egen rapport.

För elcykeltillverkarna började poletten trilla ned när de läste om problemen.

"Vi visste ju att cyklarna har samma typ av batterier", säger Cykelbranschens vd Joakim Stenberg.

Som läget är just nu visar Breakits granskning att transparensen är otillfredsställande. Av de 15 största tillverkarna har bara 7 velat svara på vår enkät. Bara en av de svarande kan uppge vilket smältverk som kobolten kommer från, vilket är det krav som organisationer som Amnesty ställer för att motverka barnarbete. I stort sett ingen vågar med säkerhet lova att deras batterier är helt fria från barnarbete. 

Resten vill, eller kan inte berätta, vad som är i deras elcyklar.

"Det är problematiskt när man inte vet ursprunget, om det kommer från okända gruvor i Kongo. Vi är överens om att detta är ett problem som vi måste hantera", säger Joakim Stenberg.

Nya bud från Lifebike

Någon dag efter mitt besök på Lifebikes kontor kommer ett nytt besked gällande deras batteri. Precis som jag trodde var det inga celler från Samsung – företaget som har tagit på sig en ledande roll i arbetet med att få bukt med problemen i Kongo-Kingshasa.

En del av Lifebikes elcycklar har istället fått batterier från kinesiska K-tech, menar bolaget. Jag känner mig lurad, precis som Lifebikes kunder.

Men Peter Klangsell känner sig trygg med att kobolten ändå är framtagen under bra förhållanden.

"Det får inte finnas barnarbete någonstans i vår kedja. Det är vi väldigt noga med".

Jag undrar hur han kan veta det.

"K-tech får sina råvaror från GEM, som är en av världens största leverantörer. De säger att de får sin kobolt från Kina, och en del är återvunnet".

Exemplet Lifebike pekar på hur komplex frågan är. Det kunden möter är svenska varumärken, med en hållbar och miljövänlig profil. Men kedjan från koboltens ursprung är i många fall så lång och snårig att det inte går att avgöra var kobolten kommer från – om inte företagen lägger stor kraft på att kartlägga alla leverantörsled.

Vad det är i lågpriskedjan XXL:s batteri vet ingen, förutom en fabrik någonstans i Kina. Bolaget har inte återkommit, trots flera kontaktförsök. Fabriken ifråga har inte heller svarat.

När våren anländer till Sverige står en sak klar, med all tydlighet. Elcykelbranschen har en lång väg att vandra innan man som kund kan känna sig trygg i att ens cykel inte innehåller batterier med kopplingar till barnarbete.

Joakim Stenberg hoppas att branschen kan följa i fotspåren på bolag som Apple, som är bäst i klassen enligt Amnesty. 

"Jag hoppas att vi kan komma dithän. Ska du klara dig är du tvungen att ta tag i dessa frågor", säger han.