I början av 2000-talet pågick en strid mellan musik- och filmindustrin å ena sidan och internetleverantörer å andra sidan. Musikindustrin ville få igenom lagar som skulle göra spårning och övervakning på internet enkelt för att stoppa illegal fildelning.
Många kände empati med filmskapare och musiker: innerst inne kunde vi enas om att illegal fildelning var ett problem, men metoderna från film- och musikindustrin var så hårdhänta att vanligt folk tappade den inneboende empati som fanns för deras intressen och Piratpartiet blev något av en folkrörelse. Vi har idag organisationer som Piratpartiet att tacka för att de lagarna inte blev verklighet.
Medan politiker diskuterade ny lagstiftning gick striden mellan film- och musikindustrin och konsumenter vidare, till synes utan slut. Men striden slutade inte på grund av ny lagstiftning. Striden slutade för att lagstiftning blev överflödig. Entreprenörer såg ett problem de kunde lösa och vi fick bolag som Spotify, som gjorde det billigare och enklare att konsumera media online. Spotify gjorde det så enkelt att lyssna på musik att fildelning dog sotdöden.
Utan tvingande lagstiftning eller övervakning fick vi alltså en ny modell för innehåll på internet som alla var nöjda med. Det tog 10 år att ta fram den. Och visst gjorde det ont. Men det var värt det.
I dag är den folkrörelse som Piratpartiet skapade borta.
Vi har samtidigt nya, kanske ännu mer komplicerade problem med internet idag: falska nyheter, svårigheter att ta betalt för journalistik online och internetleverantörer som tar ut överpriser för att nämna några. EU har nu övertygat sig själva om att man måste lagstifta för att lösa de problemen.
Till exempel vill EU att plattformar som Youtube ska filtrera innehåll mycket hårdare än idag, och omedelbart ta ner innehåll som rättighetsinnehavare ber om. Tanken är god, men risken för missbruk är enorm. För att bara ge ett exempel, vad händer om en populistisk grupp får makten i Europaparlamentet och har möjlighet att filtrera stora delar av internets videoinnehåll i Europa?
Och visst finns problem med olagligt och felaktigt innehåll på Youtube. Men Youtube har också visat att det finns tekniska lösningar som ContentID och copyright strikes-systemet, lösningar som många aldrig trodde skulle fungera när de lanserades. Ingen av de lösningarna är perfekta. Men de utvecklas hela tiden, till skillnad från lagstiftning som för överskådlig framtid hade lämnat filtrering av Youtube till rättighetsinnehavare och lagstiftare.
Och om inte Youtube lyckas skapa en säker plattform som folk litar på kommer den här erans Spotify eller Netflix att skapas ur det tomrum som Youtube skapar. Det kanske gör ont innan vi är där, men historien visar att det går det att lösa.
Ett annat lagförslag från EU, den så kallade länkskatten ska tvinga alla som länkar och visar en kort snutt av journalistiskt innehåll att betala en licens. Ett litet plåster på såren för tidningar idag, men det kan lika gärna skada europeiska tidningar om andra sajter på internet slutar länka till dem. Ingen har löst journalistik i interneteran ännu, men både New York Times och Washington Post visar att det finns hopp med digital prenumerationsmodeller.
Stora internetaktörer som Apple har också länge jobbat på olika modeller för att underlätta tillgången till journalistiskt innehåll online. Omställningen gör ont, men den kommer.
Lagstiftning på EU-nivå riskerar att låsa internet i affärsmodeller som på sikt inte är hållbar, detta medan amerikanska entreprenörer kommer fram med nya långsiktiga lösningar.
Låt oss istället ta lärdom av den strid om ett öppet internet som pågick i början av 2000-talet. Entreprenörer löser det här bättre än politiker. Det kanske bara gör lite ont under tiden.