Den här artikeln skrevs ursprungligen på engelska på plattformen Medium. Breakits Jonas de Lange har översatt artikeln med Farzad Bans godkännande.

Jag tror inte på rätt eller fel. Jag tror snarare på upplevelser. Jag tror inte att det finns en rätt väg i livet, utan endast olika erfarenheter.

Metaforen om ett vägskäl med bara två val, som vi fick lära oss i skolan, är alldeles för extrem och speglar inte den verklighet vi lever i idag. Minns du den bilden? Vägen till vänster tar dig mot ett mörk och skrämmande djungel där smärta och skräck väntar och vägen till höger tar dig till ett underbart land där alla dina drömmar uppfylls.

Just nu har jag inget land jag kan stanna i mer än 90 dagar

Om jag ska vara ärlig har den vänstra vägen alltid lockat mig mer än den högra. Varför? Jag tror att det beror på att jag inte tror på att det finns några genvägar för att uppnå ens drömmar i livet. När jag har presenterats för en genväg har jag faktiskt alltid vänt åt andra hållet. Från jobberbjudanden med häftiga titlar på storbolag, till uppköpserbjudanden av mina bolag eller investeringsmöjligheter från rika människor.

För mig är allt det där bara distraktioner. Mitt mål har alltid varit detsamma: Att äga min egen tid, genom att göra det jag älskar.

Och för mig handlar det om att följa min passion och bygga bolag, som jag sedan driver tills det att bolaget driver sig självt.

Man behöver den ekonomiska pressen

Jag tror nämligen inte att man lär sig något om att driva ett eget företag genom att jobba på ett stort bolag, så jag har alltid tackat nej till deras erbjudanden, oberoende av hur fin jobbtiteln har varit. Jag tror inte heller att en försäljning av ens eget bolag är ett så lyckligt avslut som många tror, oberoende av hur mycket pengar man får. Jag skulle hellre vilja ha en återkommande inkomst och göra det jag älskar, än att ha en stor klumpsumma på ett bankkonto. Och slutligen, jag tror inte att man kan lära sig att tjäna pengar genom att spendera någon annans pengar.

Jag tror att man behöver den ekonomiska pressen för att hela teamet ska behålla fokuset. Annars är det lätt att hoppa mellan olika saker och fastna i ett slags “glimmande objekt-syndrom” (att man bara fokuserar på den i stunden mest lockande uppgiften, Breakits anmärkning) som många grundare verkar ha problem med, och i förlängningen tappa fokuset på det som verkligen är viktigt.

Så jag bokade min egen biljett och lämnade Sverige inom de fyra veckor jag fått på mig, innan polisen skulle utvisa mig handgripligen. Det var första gången jag utvisades

Det är därför jag tror det är nödvändigt att gå igenom den mörka djungeln, oberoende av hur många blåmärken du har när du tagit dig igenom. Blåmärkena är bara tecken på allt du tvingats lära dig för att hitta ut.

Jag har använt samma ramverk, samma kärnvärden, för att fatta beslut i mitt yrkesliv som i mitt privatliv. Det innebär att jag tenderar att välja vägen med störst risk och uthärda den kortsiktiga smärtan för att få den långsiktiga belöningen.

Ibland får jag belöningen jag tagit sikte på, ibland blir belöningen lärdomarna jag dragit. Det senare blir alltid mer värdefullt än det jag siktade på från början. Men till skillnad från mitt yrkesliv har jag lagt de senaste 14 åren av mitt privatliv på att försöka hitta ut ur en djungel – utan några framgångar.

Låt mig förklara.

Inget medborgarskap i något land

Just nu har jag inget land jag kan stanna i mer än 90 dagar. Det innebär att jag inte har något permanent uppehållstillstånd eller medborgarskap, eller ens ett tillfälligt, i något land. Inte i vare sig landet jag är född i, eller landet jag växte upp i. Ja, det är två olika länder, och nej det här är inte första gången för mig.

Jag tror att det mesta som händer oss i livet är ett resultat av våra egna val och handlingar, vilket innebär att det här enkelt hade kunnat undvikas om jag hade valt rätt väg – genvägen. Men djupt inom mig finns det fortfarande något som tror att det där underbara landet bara är en fasad. Det riktiga målet ligger bakom den mörka, läskiga djungeln.

Låt mig förklara.

Jag var 14 år gammal när jag flyttade till Sverige med min familj och ansökte om asyl. Ungefär sex år senare, tack vare min mammas jobb, fick mina föräldrar uppehållstillstånd. Jag då? Jag utvisades eftersom jag var 19 år. I lagens mening var jag vuxen och kunde inte längre vara beroende av min familj för att överleva.

Eftersom jag inte hade något land att vända hem till bestämde jag mig för att välja ett land jag aldrig varit i eller kände någon i, utanför Europa, som kunde ge mig ett 90-dagars visum. På så sätt gav jag mig själv lite tid att hitta ett visum för ett helt år. Valet föll på Malaysia. Så jag bokade min egen biljett och lämnade Sverige inom de fyra veckor jag fått på mig, innan polisen skulle utvisa mig handgripligen. Det var första gången jag utvisades.

Missade försäkring på några tusenlappar

Efter närmare tre år i Malaysia och några kringliggande länder och flygplatser i Sydostasien kunde jag äntligen ta mig tillbaka till Sverige med ett arbetstillstånd. Idag, fem år senare och 28 år gammal, utvisas jag igen. Anledningen är en försäkring vi missade från början.

Det handlar om några tusenlappar. Av någon anledning brydde sig Migrationsverket aldrig om att berätta för oss att vi hade missat försäkringen när jag ansökte om arbetstillståndet för fem år sedan. Eller för tre år sedan när jag förlängde tillståndet. De väntade helt enkelt tills jag ansökte om permanent uppehållstillstånd med att berätta för mig att jag egentligen aldrig uppnått alla krav och därför måste utvisas. Igen.

Jag skippar delen där de tappade bort mitt ärende i över ett år utan att göra minsta insats för att hamna på rätt spår igen. Låt mig bara säga också, att det som tär mest på en är väntan, inte det slutgiltiga beslutet.

14 år av mitt liv har jag alltså spenderat i osäkerhet. Halva mitt liv har jag inte vetat var jag hör hemma. Även om hela min familj är svenska medborgare, verkar jag inte höra hemma här. Jag menar, det här är ju andra gången jag utvisas.

Låt mig sätta det här i lite mer perspektiv.

En designbyrå som jobbar med några av världens största företag 

Jag startade mitt första bolag i Sverige 20 år gammal. Ett par månader innan min första utvisning skrev jag över bolaget på min familj så det kunde leva vidare. På åtta år har jag tagit det från absolut ingenting till en byrå i världsklass som jobbar med några av världens största företag och myndigheter (bland annat flera av techinvesteraren EQT Ventures portföljbolag har anlitat byrån, Breakits anmärkning).

Om du har ansökt om visum senaste tiden har du sannolikt gått igenom systemet vi designade tillsammans med myndigheter i över 60 olika länder för att göra processen enklare och mer transparent både för dig och tjänstemännen.

Framgångarna med mitt första bolag gav mig möjligheten att återinvestera delar av vinsten i satsningen som blev vårt andra lyckade företag. Jag brukar tänka att det här är resultatet av de begränsningar jag levt med i så många år. Men jag tror också att det har skett på bekostnad av min personliga bekvämlighet.

Om jag ska vara ärlig har jag aldrig känt mig bekväm i min komfortzon, så jag har alltid gjort vad jag kan för att inte hamna där. Eller så har jag aldrig varit tillräckligt bekväm för att veta hur det känns. Jag vet bara att jag kunde ha tagit genvägar med mitt visum, som att gifta mig med någon, men båda gångerna jag har fått möjligheten att ta en genväg har jag gått åt andra hållet.

Det handlar framförallt om att jag tycker att jag inte ska behöva gifta mig med någon för att få det jag rättmätigen har förtjänat. Jag menar, jag växte upp här, hela min familj bor här, jag gick i skolan här och när jag inte fick läsa på universitetet eftersom jag saknade det tillståndet startade jag ett eget bolag här från ett flyktingläger. Jag har byggt bolaget från inget, jag har skapat jobb här och betalat miljontals kronor i skatter, bara de senaste åren.

Systemet är obeskrivligt trasigt och jag har mitt liv som bevis.

Det här är hela anledningen till varför det är så viktigt för mig hur jag får mitt visum. Jag har investerat så mycket av min tid och energi här att jag inte kan ta en genväg nu. “Hur” är viktigare än “vad” och det har blivit ett av mina kärnvärde både privat och i yrkeslivet.

Systemet är obeskrivligt trasigt och jag har mitt liv som bevis.

Lämnar Sverige inom två veckor

Jag förbereder mig just nu, igen, för att lämna Sverige inom två veckor. Det finns ingen plats i världen där jag kan stanna i mer än 90 dagar och jag kan inte låta bli att vara bitter. Men jag har varit här förut så den här gången är jag mer medveten om hur jag kan använda den här energin på ett nyttigt sätt. Jag är mer medveten om vilka möjligheter jag har också.

Det är en sällsynt lyx i att få allting taget från dig. Det är en slags frihet i det, som jag har kommit att längta efter. Du får en chans att börja om, med ingenting i bagaget. Jag ser det som ett blankt papper med oändliga möjligheter. Inser du att det här är det de flesta människor är rädda för?

Här är mina lärdomar från 14 år av osäkerhet, som jag vill dela med mig av:

• Inse att det inte finns någon väg som är rätt eller fel. Tro på dig själv och din intuition. Någonstans längst inne vet vi alla var vi måste gå.
   

• Inse att du är där du har valt att vara. Ingen tog de här stegen åt dig och ta ansvar för allt du är och allt du inte är. Du har alltid kontroll över ditt liv.
   

• Inse att du är mer än vad du äger och inte äger. Du är inte ditt hus, din bil, eller i mitt fall var jag kommer ifrån. Låt aldrig de här sakerna hindra dig från att ta risker för att jaga dina drömmar.
   

• Inse att allt du har i livet är vad du väljer att göra med din begränsade tid. Vi kommer alla att dö, tidigare än vi hoppats. Människor sätter pengar på banken för att att köpa saker de inte behöver och säljer sin tid tills den tar slut. Gör tvärt om. Skydda din tid och prioritera hänsynslöst var du investerar den i. Lägg pengar på saker som ger dig mer tid.
   

• Sist men inte minst, inse vilken kraft som finns i ord. Säg alltid sanningen eller säg inget alls. Vi brukar lyssna mer på vad vi säger än vad vi tänker. Det vi säger känner vi, det vi säger ofta tror vi på och det vi säger mest blir vi. Det är så våra hjärnor funkar och det är så vi kan omprogrammera vår självbild inifrån. För att nå vår inneboende potential måste vi noggrant välja vilka ord vi säger. Det kommer förändra hur vi tänker, vilket leder till önskade beteenden som i sin tur blir kraften som förändrar våra liv.

FARZAD BAN
Grundare av 3drops och Roadmap, som lämnar Sverige på söndag