I tre dagar har jag nu varit i Strasbourg för att förstå. Under det senaste halvåret har jag nästan varit den enda journalist som har skrivit om EU:s copyright-reform. Under tiden har jag fått kritik för att ha varit för dystopisk, för onyanserad. Så nu var jag här. Träffade alla svenska ledamöter, sakkunniga, journalister och tjänstemän. Försökte begripa vad som komma skulle.
Det jag mötte var svenska ledamöter, som förvisso alla var måna om att ursprungsförslaget skulle revideras, men där några också var skeptiska till mycket av medborgarnas reaktioner. En svensk S-ledamot nästan ursäktade sig, men berättade ändå om sina teorier kring hur Facebook och Google inte själva lobbar för frågan om internets frihet, utan skjuter in pengar i “medborgarrättsorganisationer”. En annan, en svensk L-ledamot, var mer framfusig, sa inte att det var problematiskt, utan slog fast att medborgarrättsorganisationernas var nätjättarnas lakejer och viftade bort medborgarengagemanget.
Den här uppfattningen är till synes brett etablerad. När den gröna gruppen, den grupp i parlamentet som kanske varit starkast emot reformen, hade sitt gruppmöte dagen innan voteringen blev det en ovanligt stark konflikt där de ledamöter som röstade mot förslaget anklagades för att gå Googles ärenden.
Många i parlamentet verkar uppriktigt sagt anse sig vara utsatta för manipulation från nätjättarna. Få verkar på riktigt tro att det skulle finnas en bred, legitim kritik mot att politiker ser ut att förstöra internet. Och ledamöterna får uppbackning från flera upphovsrättsorganisationer (även svenska), som öppet kallat medborgarnas mejl för “fejk”.
Så när förslaget till Copyrightdirektiv till slut röstades igenom, med bara kosmetiska förändringar, ställde sig ledamöterna upp i parlamentet och applåderade. När en ledamot försökte protestera, säga att detta var ett fruktansvärt slag mot internetsfrihet, buades han ut.
Säkert till viss del för att ledamoten - åter en gång - brutit mot ordningsreglerna. Men det kändes symboliskt. Ett jubel för internetbegränsning, och buande för dess försvarare.
Allt detta händer samma dag som EU-kommissionens ordförande lägger fram ytterligare ett förslag som förlitar sig på ett internetfilter. Nu är det inte bara upphovsrättsskyddat material som ska fastna i filtret, utan också terrorpropaganda. Sajter föreslås att inom 24 timmar ta bort sådana publiceringar. Hur ska det gå till? Det är omöjligt utan ett filter. Utan ett finkornigt filter, som tar bort det mest som kan likna terrorpropaganda - för att sajten ska slippa ansvar.
Så vad händer härnäst? Vad är nästa sak som är så brottslig att det inte ens förtjänar chansen att publiceras innan det försvinner?
Ser vi vad vi är på väg att få?
Skeptiker vill säkert påpeka att beslutet om direktivet inte är antaget än. Det ska nu passera trilogsamtal, och sedan återvända till parlamentet. Men vad är det nu att hoppas på? Parlamentet har godkänt det, Ministerrådet har godkänt det, trots att “internet” har skickat hundratusentals meddelanden till sina ledamöter och vädjat om förändring.
Vad mer ska krävas för att EU skulle rösta annorlunda?
Det var en sista livboj som kastades idag, jag har svårt att tro att något kommer förändras i en kommande röstning.