Det här är en text som producerats i samarbete med mediehuset Kvartal.Tillsammans med Kvartal kommer vi att leverera ett antal analyser och texter om riksdagsvalet fram till valdagen. Läs mer om Kvartal här.
Det senaste decenniet har det rått konsensus bland medier och politiker att det går fantastiskt för Sverige, särskilt i kontrast till krisdrabbade USA och EU. Finansministrar och rubriksättare har tävlat om att hitta superlativer att höja den svenska ekonomin till skyarna med. Vi har under åren kunnat läsa följande: ”Bäst i Europa – svensk tillväxt urstark” (2010), ”Sverige går som tåget” (2011), ”Svensk ekonomi stark – trots krisen i Europa” (2012), ”Grundskälet till att svensk ekonomi är starkare än den varit på 40 år är att Sverige växer bättre än andra delar av den utvecklade världen” (2013), ”Sverige i topp – bäst av världens ekonomier” (2014), ”Sveriges ekonomi går som på räls” (2015), ”Sluta oroa dig – det går hur bra som helst för Sverige” (2017), ”Svensk ekonomi är fortsatt dunderstark” (2017), ”Svensk ekonomi fortsatt stark” (2018), samt ”Sverige går urstarkt – men hushållen är pessimistiska” (2018).
Länders samlade produktion och inkomst måste delas på folkmängden för att ge ett mått på välstånd. Större befolkning gör att ekonomin blir större, men också att inkomster måste delas på fler. Nationers välstånd mäts därför alltid och överallt per invånare. Därför används BNP per capita – det vill säga per person – som den viktigaste indikatorn på ekonomisk aktivitet. Framtidens pensioner och förmågan att finansiera välfärden avgörs av BNP per capita, och har ingenting med total BNP att göra.
När Sveriges befolkning var stabil eller växte med några promille per år spelade det ingen större roll om man redovisade tillväxten totalt eller per capita. Sverige har de senaste åren dock har haft ovanligt snabb befolkningstillväxt, vilket innebär att tillväxten i BNP ger en överdriven bild av den mer relevanta siffran, nämligen tillväxt i BNP per capita. Det främsta tricket att överdriva hur bra det går för den svenska ekonomin är att nästan alltid baka ihop befolkningsökning med tillväxt i BNP per capita.
På lång sikt är tillväxttakten förvånansvärt stabil. Sedan slutet av 1800-talet hade Sverige, övriga Västeuropa och USA alla en tillväxttakt i BNP per capita på någonstans knappt under eller precis över 2 procent per år. Tillväxttakten var aningen lägre de sista decennierna, men fram till mitten av 2000-talet fortsatte BNP per capita att växa med i varje fall knappt 2 procent per år. Någonstans där föll dock tillväxten kraftigt, både i Sverige och i de flesta andra jämförbara länder, och har sedan dess legat på cirka 1 procent per år.
Oavsett orsakerna kan vi konstatera att det tvärtemot den gängse bilden inte gått speciellt mycket bättre för Sverige än för andra jämförbara länder vad gäller utvecklingen av BNP per capita. Sverige har haft samma tillväxttakt som övriga OECD, lite högre eller lite lägre beroende på exakt hur vi mäter. En uppmärksammad siffra är att Sverige, enligt IMF:s uppskattning, hade lägst tillväxt i BNP per capita inom EU under 2017 respektive tredje lägst bland OECD-länderna. Ett enskilt år spelar inte så stor roll, men det handlar heller inte om ett enskilt år utom om ett drygt decennium. Man ska inte överdriva åt andra hållet och säga att Sverige är sämst. Sverige befinner sig helt enkelt någonstans i mitten, under en period där det gått tämligen dåligt för EU-länderna.
Invandringens effekter
Eftersom det handlar om just drygt ett decennium går det heller inte att skylla på några enstaka års flyktingmottagande. Sveriges höga invandring är en delförklaring, som motsvarar några promilleenheter av den lägre tillväxttakten. Eftersom invandrare även på lång sikt har lägre ekonomisk aktivitet per person sjunker tillväxten i BNP per capita av flyktinginvandring. Detta kan inte antas bort – lika lite som något annat som minskar BNP-tillväxten. Effekten kommer på lång sikt att vara att vård, skola och omsorg kommer att ha mindre resurser än de annars skulle ha haft, att kommunernas skattekraft utvecklas sämre, samt att pensionerna blir snålare. Man bör heller inte stirra sig blind på invandringen, eftersom den ensam inte kan förklara så pass svaga siffror.
De svenska tillväxtsiffrorna framstår än mer som mediokra mot bakgrund av den expansiva penningpolitiken och den höga privata skuldsättningen, som artificiellt har dopat tillväxten och blåst upp den över den nivå som den annars skulle haft. Sverige har inte lyckats prestera bättre än övriga OECD eller övriga EU, trots att man dels inte var en direkt del av eurokrisen, dels har haft snabbare kredittillväxt än de flesta andra jämförbara länder.
Både företagens och hushållens skulder har vuxit snabbare än den svenska ekonomin de senaste åren. Även kommunsektorns skulder har ökat, så att den enda sektor som påtagligt har minskat sin belåning är staten. Den offentliga sektorns skulder har sammantaget sjunkit med knappt 400 miljarder kronor sedan år 2005. Under samma period har den privata sektorns skulder ökat med 5 200 miljarder kronor. Konsekvensen är att Sveriges totala skuldbörda har ökat, både totalt och som andel av ekonomin. Figuren nedan visar utvecklingen av statsskulden respektive den privata sektorns skulder som andel av BNP sedan år 1980 på basis av Riksbankens data.
Att Sveriges tillväxt ser ut som den gör hade i sig inte varit uppseendeväckande om det inte vore för det senaste decenniets översvallande retorik om hur mycket bättre det går för Sverige jämfört med andra länder. Trots att USA och stora delar av EU lamslagits av djupa kriser som inte direkt drabbade Sverige, och trots att den svenska ekonomin är dopad något av den snabba kreditexpansionen, har Sverige inte lyckats växa snabbare. Till skillnad från andra länder som haft medioker tillväxt finns det i Sverige ingen krismedvetenhet, utan tvärtom en hallelujakampanj där politiker och medier skrutit om hur bra det minsann går för Sverige.
Ett annat retoriskt knep för att förneka samhällsproblem är att hänvisa till Sveriges höga ranking i diverse internationella index. Det finns hundratals av dessa index, vilket gör det lätt att visa det resultat som man önskar. Även inom samma ämne, såsom företagarvillkor eller brott, går det ofta att hitta index som visar Sverige på toppen eller under medel.
Men att hänvisa till sådana rankningar – oavsett dessas betydelse och kvalitet – är sällan väl genomtänkt. Man bortser då nämligen från att Sverige sedan decennier legat högt i dessa index – ofta ännu högre. Där det finns gamla index som går tillbaks långt i tid, såsom medellivslängd, har Sverige ibland toppat dem i över hundra år. Den relevanta frågan är således hur Sverige utvecklats relativt jämförbara länder och sina tidigare utfall. Genom att inte tala om detta, och låtsas som om den höga placeringen är en nyhet, förleder man människor att tro att allt är som det ska.
För att illustrera och slippa problem med cherry-picking av mått och period har jag här sammanställt fyra index av de viktigaste måtten där det finns jämförbara data. Startåret är satt till 1970 då det i flera fall inte finns siffror längre tillbaka, men där det finns data är resultaten likartade oavsett om vi börjar 1950 eller 1960. De mått som inkluderats är BNP per capita, arbetslöshet, sysselsättningsgrad, antal patent per capita och medellivslängd. De tre första avser OECD-länderna, medan det sista avser samtliga länder i världen för vilka det finns data. Tabellen nedan visar Sveriges position i dessa index för åren 1970, 1990 och 2017 (2016 i det sista).
Diskussionen om Sverigebilden handlar i grunden om tabut kring att erkänna problem kopplade till invandring, där man inte skyr några medel att vulgarisera faktadebatten. Det är historielöst att jubla över att Sverige ligger på 17:e plats i medellivslängd där man tidigare låg etta. Det är ett exempel på att kampanjen om Sverigebilden sällan innehåller någon värme eller genuin kärlek till landet, utan snarare utstrålar nervositet – kanske då många undermedvetet förstår att man ägnar sig åt förträngning. Det är lika onaturligt som om fotbollssupportrar i Italien och Argentina jagade upp sig i en glädjeyra av att rankas på 17:e plats bland världens främsta fotbollsnationer, och vara tacksamma över att de fortfarande ligger före Färöarna.
Statsfinanserna är starka
Sverige har över tid byggt upp en buffert och har för närvarande starka statsfinanser. Erfarenheten från 90-talet visar dock att det räcker med en djup lågkonjunktur för att återigen hamna i trubbel. Politiker har de senaste åren använt översvallande retorik för att utmåla blygsamma överskott som ett ekonomiskt mirakel, med dessa superlativer speglar inte de tunna marginalerna i Sveriges nuvarande statsfinanser.
Att man talat så mycket om budgetöverskottet i Sverige de senaste åren beror inte på att det skulle vara särskilt viktigt. Orsaken är just att Sverige står sig starkt i detta mått, och att man gärna vill lyfta fram det positiva – snarare än det väsentliga.
Även om BNP per capita har utvecklats svagt, är Sverige ett land med starka offentliga finanser. I den offentliga debatten finns en missuppfattning där man blandar samman att det går starkt för ett lands ekonomi, med att staten har överskott. Offentliga finanser och budgetöverskott är bara en del av den samlade ekonomin. Ett land kan ha väldigt stark tillväxt, samtidigt som staten gör av med mer pengar än vad den drar in, och vice versa. Ett land är inte ett företag där överskottet utgör det viktigaste måttet på ekonomisk framgång.
Att man talat så mycket om budgetöverskottet i Sverige de senaste åren beror inte på att det skulle vara särskilt viktigt. Orsaken är just att Sverige står sig starkt i detta mått, och att man gärna vill lyfta fram det positiva – snarare än det väsentliga.
En analogi kan vara en tidigare framgångsrik affärsman, som mött nedgångar och fastnat i sin karriär de senaste åren. I stället för att erkänna den otillfredsställande utvecklingen orerar han för alla han möter om hur bra det gick när han var ung, att hans privatekonomi inte har kollapsat, att han minsann fortfarande har det bättre än de flesta tidigare klasskamraterna samt att han varje månad tjänar 500 kronor extra på sitt SAS EuroBonus-kort. Affärsmannens ursäkter må vara sanna, men var och en i omgivningen förstår att det är ett sätt att förtränga sitt misslyckande och slippa se den obekväma sanningen i vitögat.
Tino Sanandaji
Nationalekonom och författare. Artikeln är ett kondensat av kapitel 2 i Tino Sanandajis nyutkomna bok Tiotusen miljarder. Titeln refererar till att den svenska privata sektorns skuldsättning förra året passerade 10 000 miljarder kronor.
Det här är en politisk analys som sker i samarbete med mediehuset Kvartal. Tillsammans med Kvartal kommer vi att leverera ett stort antal analyser fram till valet. Läs mer om Kvartal här
