Den kanske största vinsten med att ha blivit entreprenör är att jag på köpet blivit en bättre journalist.
Jag vet att det kan låta rätt självgott men det står jag för – jag är en klart vassare och mer initierad reporter idag jämfört med när jag jobbade på Dagens Industri.
Orsaken är att jag nu, till skillnad från då, av egen erfarenhet vet hur det är att bygga upp ett företag. Det ger mig en helt annan insikt men framför allt kunskap om vad som rör sig ute på marknaden.
Ett bra exempel på detta är den kapitalanskaffning som jag, tillsammans med min fantastiska kollega Camilla Björkman, just i detta nu arbetar med. Jag vet inte i hur många poddar och artiklar som jag spekulerat i hur mycket eller lite riskkapital det finns tillgängligt på marknaden. De analyserna baseras i princip uteslutande på intervjuer jag gjort med entreprenörer, investmentbankirer, investerare och andra som agerar på marknaden. Med andra ord andrahandskällor.
Men nu, när vi själva håller på att ta in kapital, kan jag trycktesta deras utsagor mot verkligheten. Finns det verkligen så mycket kapital där ute som alla snackar om? Vad är det för frågor investerarna vill ha svar på? Är det köparnas eller säljarnas marknad? Och så vidare.
Visst Breakit är en liten spelare och vi vänder oss bara till en liten del av kapitalmarknaden men som journalist tycker jag ändå att informationen jag den här vägen fångar upp är ovärderlig i mitt jobb. Så vad är svaret på frågan om tillgången på kapital för bolag som Breakit (snabbväxande men fortfarande olönsamt i en hyggligt het sektor, digitala medier)?
Riktigt bra, kan jag rapportera. Vi valde att dra igång marknadsföringen av vår nyemission i förra veckan – samtidigt som Stockholms alla riskkapitalister och investerare åkte på sportlov. Inte superbra tajming. Men det visade sig inte ha någon större betydelse i slutändan.
Jag och Camilla bombade alla kapitalstarka människor vi känner med vår pitch i början av veckan. Och nu, några dagar senare, brottas vi faktiskt med ett riktigt lyxproblem – vilka ska få investera i nyemissionen? I det närmaste har miljonerna rasat in över mig och Camilla.
Som entreprenör är det en lite knivig situation att inte trampa någon investerare på tårna genom att inte ge hen tilldelning i nyemissionen. Men som journalist är det en riktigt dröm – nu kommer vi får resurser att skapa en grymt bra produkt.
Trevlig helg!
Veckans lunchsällskap: Claes Hemberg. Efter 20 år hoppade Claes Hemberg för några veckor sedan av jobbet som sparekonom på nätmäklaren Avanza. Samtidigt passade han på att sälja alla sina aktier i sina forna arbetsgivare – en trevlig exit värd dryga 20 miljoner kronor. När vi lunchade idag var det dock jag som stod för notan. Men det var det värt. Claes Hemberg bjöd på ett så inspirerande snack att jag nu är riktigt sugen att rekrytera honom som krönikör.
Veckans läsning: Björn Rosengren. Känns som jag gjorde ett smärre klipp när jag kom över den forna näringsministerns memoarer för 75 spänn på årets bokrea. Rosengren bjuder frikostigt på anekdoter och skvaller både från regeringskansliet och näringslivet. Rekommenderas!
Veckans läcka: Pressbyrån Gullmarsplan. På onsdagskvällen utsåg Veckans Affärer näringslivets mäktigaste kvinnor 2018. Hemlighetsmakeriet var omfattande och inget fick läcka ut om pristagarna i förtid. Men redan två timmar innan Isabella Löwengrip fick ta emot utmärkelsen på China teaterns scen fick jag reda på det. Pressbyrån på Gullmarsplan hade av misstag börjat sälja Veckans Affärers nummer där hela listan avslöjades. Jag såg direkt chansen att spräcka nyheten i förtid. Men sedan tänkte jag ett varv till. Varför förstöra festen för Veckans Affärer och alla deras gäster? Det ju inte precis Palmes mördare som avslöjades så denna gången vilade jag på hanen.
Veckans lataste: Stefan Lundell. Nästa vecka lovar jag att producera lite mer material till Lundells vecka. Den här veckan blir det underkänt på den fronten.