Det tog bara några minuter. Sedan hörde en av Sveriges rikaste män av sig.
Jag hade precis publicerat en kommentar om Spotifys miljardaffär med kinesiska Tencent och nu ville Christer Brandberg ge mig lite input.
Jag var idel öra. För i min värld är Christer Brandberg inte bara rik, han är också en av Sveriges smartaste investerare.
Under många år jobbade han nära legendaren Jan Stenbeck, innan han tillsammans med Rune Andersson (också en av Sveriges rikaste gubbar) började investera i stor skala. Sin bästa affär hittills gjorde Christer Brandberg i IT-bolaget Axis där han för några år sedan sålde sina aktier till japanska Canon för dryga tre miljarder kronor. Idag driver han riskkapitalbolaget Gullspång tillsammans med sina söner där man bland annat gått in tungt i techbolag som Trine, Mat.se (nu uppköpt av Axfood), Eneo och Egreement.
Med den meritlistan i bagaget så ställde jag mig i det närmaste i givakt när Christer Brandberg nu tog till orda. Han sa det inte rakt ut men det var ändå ingen tvekan om att Brandberg tyckte affären Spotify/Tencent var extremt uppblåst sett till värderingarna av de två bolagen.
För att illustrera vad han tyckte drog han en sedelärande historia som berättades åren runt millennieskiftet, när IT-bubblan byggdes upp:
“En man bjöd ut sin jakthund för 500 000 och alla skrattade åt mannen. Någon månad senare, när han fick frågan om jakthunden, svarade han stolt: ”Jag fick en miljon för hunden!” ”Hur gick det till?” ”Jo, som betalning fick jag två katter, vardera värderade till 500 000!”
Jag fattar precis varför Christer Brandberg berättar historien. Det är klassiskt när nya bubblor byggs upp att investerarna fokuserar på de relativa värdena istället för de faktiska värdena.
I fallet Spotify bryr sig ingen om nyckeltalen som visar att bolaget är extremt högt värderat i dagsläget – sex gånger omsättningen i ett bolag som dessutom gör flera miljarder i förlust.
Istället pekar haussarna av Spotify (till exempel investmentbanken GP Bullhound som själv är storägare i musiktjänsten, bara en sån sak) på hur bolaget är musikindustrins motsvarighet till Netflix och därför ska värderas därefter.
Historiskt har man alltid skakat på huvudet åt den typen av argument – efter att bubblan spruckit.
Jag säger inte att vi kommer göra samma sak denna gång i fallet Spotify.
Men Christer Brandberg skrattar i alla fall redan.
Trevlig helg!
Veckans rykte 1: Adlibris. Hörde i veckan att Bonniers bokhandlare på nätet skulle vara ute till försäljning. Ännu så länge bara ett rykte men det skulle kunna finnas substans bakom. Bonnier behöver pengar till sin digitala transformation och snart är Amazon här. Då kan det bli svettigt att driva nätbokhandel i Sverige.
Veckans rykte 2: Lundalogik. Snabbväxaren från Lund (säljer kundstödssystem) har siktet inställt mot börsen. Händer inget oförutsett så noteras bolaget nästa år och väntas få ett värde på runt miljarden, enligt en av mina uppgiftslämnare.
Veckans förhinder: Amazon. Enligt våra källor var Amazon på väg in i Sverige redan före jul – men ställde i sista stund in premiären. En stor reklamkampanj var inbokad men stora svenska mediebolag, som vi snackat med, uppger att nätjätten med kort varsel bestämde sig för att blåsa av kampanjen innan den hunnit gå live. Nu är stalltipset istället att Amazon lanseras i Sverige under våren.
Veckans hybris: Lifesum. I onsdags fick vi på Breakit mail från hälsoappen Lifesums PR-byrå. Vi erbjöds att skriva om att bolaget öppnat ett kontor i Los Angeles. Men erbjudandet var förenat med restriktionen att vi inte fick släppa denna världsnyhet förrän klockan fem på måndagseftermiddagen. Med all respekt för gänget bakom Lifesum känns nyheten inte riktigt värd den typen av förhållningsorder. Redan i juni “avslöjade” vi förresten att Marcus Gners skulle dra igång Lifesums Los Angeles-kontor.
Veckans fel: Stefan Lundell. I september berättade jag i denna spalt att e-handlaren Skincity var på väg att börsnoteras. På fredagseftermiddagen kom nyheten att Axel Johnson istället går in som ny storägare i bolaget. Jag får trösta mig med att det vanliga förfarandet i dessa sammanhang är att göra en så kallad “dual track”. Det innebär att säljarna, för att maxa försäljningspriset, parallellt med förberedelserna inför en notering också frågar runt bland potentiella köpare utanför börsen. I det här fallet tycks Axel Johnson-koncernen kommit med ett bättre erbjudande än vad en notering kunnat ge.