Nietzsche förkunnade att Gud är död, men om han levde idag skulle han kanske med större sorg konstatera: Människan är död. Med Gud dog det omätbara, det värdefulla vi inte kan se eller mäta.
Vi lever längre, är friskare, rikare och omgivna av teknologiska underverk – men hur mår vår själ? Så ja, vi lever, men blir alltmer döda.
Sekularism, industrialism och kapitalism har suddat bort mystiken och reducerat livet till det mätbara. Vi är vakna, men sovande – som zombies i ett system som glömt vad det innebär att vara människa.
Vi värderar nämligen siffror över allt annat, och det har enorma konsekvenser när det mätbara triumferar över det omätbara. Det har lett till en tyst, matematisk process som raderar individens unika egenskaper och ersätter dem med abstraktion. Det unika och mänskliga suddas alltmer ut till förmån för marknadslogik, där bara siffror spelar roll.
Även språket har blivit numeriskt, och med det har humanismen försvunnit.
Vi mäter precis allt. Omsättning, BNP, kalorier, lönsamhet, koldioxidutsläpp, hur många vi legat med, antal steg vi tagit, likes, inkomst – bara några exempel. Livet har förvandlats till ett oändligt hav av det mätbara och ändå drunknar vi i känslan av att något väsentligt saknas.
Men detta yttrar sig inte bara i siffror, utan har även fått fysiska uttryck i konsten och skapandet. Konst skapas ofta med försäljning i åtanke, musik produceras för att slå kommersiellt, och kanske mest påtagligt ser vi detta i arkitekturen. Där vi förr byggde för skönhet och arv, bygger vi idag för effektivitet – det ska gå snabbt, vara lönsamt, och resultatet blir ofta tomma skal utan själ eller uttryck.
Allt har tyst reducerats till siffror och effektivitet. Men finns det något värde om det inte går att mäta, om det inte är effektivt eller genererar vinst? Författaren Michael Clune skrev: “Siffror tillhör djävulen” – och det ligger något i det. Siffror förminskar, raderar och tömmer livet på sin själsliga kärna tills bara tom data återstår.
Algoritmer definierar nu allt: kärlek, karriär, musik och träning. Ettor och nollor har blivit lösningen för att förstå människan. Titta bara på AI-rörelsen som tror att medvetande kan skapas med kod. Inget kunde vara mer förledande.
Människan är nämligen långt mer än data. Vi behöver ledare som vågar säga: “Stopp. Fara. Tänk om.” Men vem vågar säga nej till tillväxt? Kierkegaard skrev: “En tid utan passion vinner i bredd vad den förlorar i djup.” Vi har tappat känslan för det omätbara – intuitionen, mystiken, känslan och kärleken som gör oss mänskliga.
Vad är då lösningen? Döda kapitalismen och få människan att leva igen? Är du galen, kanske du säger, vilket hyckleri och galenskap från en företagsledare med tanke på det välstånd som skapats. Så långt vill jag inte dra det. Kapitalismen ska inte dö, men för att vi ska börja leva igen behövs en ny form av kapitalism. En humanistisk kapitalism.
Låt oss börja smått. Ta en promenad, inte för att mäta steg, utan för att höra vinden viska genom träden. Tänd ett ljus och låt dess sken möta skuggan inom dig. För det är där – i tystnaden, i mystiken, i det omätbara och nuet som människan väntar på att åter bli funnen.
ARASH GILAN är vd och medgrundare av digitala marknadsföringsbyrån Viva. Han driver även Vd-podden och skrivit flera böcker inom tech och digitalisering där den senaste heter ”I Love AI – hur du tar tillvara magin med AI”.