De senaste månaderna har det blivit allt tydligare att den som kontrollerar nätet i framtiden också kan komma att kontrollera vad vi lyssnar, läser och tittar på.
Det är i det ljuset man ska se affären där Telia går in som delägare i musiktjänsten Spotify.
Två relativit färska amerikanska exempel på liknande allianser är Netflix samarbete med tv-distributören Comcast och mobiloperatören Verizons förvärv av nyhetssajtnätverket AOL.
Affärerna rör, såväl i USA som i fallet med Telia/Spotify, frågan om nätneutralitet - där kritikerna menar att internetoperatörer hotar näringsfriheten eftersom de kan styra hur snabbt användarna surfar på vissa sajter.
Konkret: Telia skulle kunna se till att Spotify-konkurrenten Tidal fungerar sämre, eller till och med slutar fungera, för operatörens kunder.
Förespråkarna för den här sortens allianser menar å andra sidan att samarbetena gör det möjligt att skapa bättre tjänster för användarna, eftersom kunskaper om både innehåll och uppkoppling behövs för en bra upplevelse.
För Spotifys del innebär samarbetet att bolaget knyter till sig en stark partner utifall att hela innehållsindustrin rör sig i den här riktningen.
Vad gäller Telia är motiven inte lika tydliga. Jag tror att bolaget ser en framtid där mobildata blir allt mer som elektricitet eller rinnande vatten - en råvara där kunden inte bryr sig särskilt mycket om huruvida det är Tele2 eller Telia som levererar.
För att då kunna sticka ut i mängden krävs det ett mer personligt erbjudande, med olika typer av tilläggstjänster så som musik och film. Där passar Spotify som handen i handsken.