På mindre än 24 timmar tappade startup-Sverige i förra veckan två av sina tyngsta kvinnliga vd-profiler. Fredrika Gullfot lämnar rollen som vd för sitt foodtechbolag Simris Alg och Jessica Stark, medgrundare till startuphubben SUP46, slutar som vd för att göra något annat.
Det är bara att gratulera – dem. De har haft sina positioner i flera år. Det är naturligt att vilja få in nytt blod. Dessutom är båda kvar som ägare och i styrelsen.
Men för alla oss andra i tech-Sverige är det riktigt tråkigt. Inte minst eftersom en tredje kvinnlig startup-profil, Charlotta Tönsgård, i julas tvingades lämna vd-posten för digitala vårdtjänsten Min Doktor.
Tillsammans utgör trion några av de mest omskrivna kvinnorna i startupvärlden. Och det vet vi ju alla hur få de är. I Breakits granskning av de startupbolag som tog in mest riskkapital förra året var Fredrika Gullfot och Charlotta Tönsgård två av tre kvinnliga VDs på hela listan. Två – av 100!
Det här är självklart inte deras problem, tvärtom. Däremot lyfter det en viktig fråga om förebilder.
Jag minns när jag för några år sedan var i Almedalen på en debatt om startups. I panelen stod Jessica Stark som ensam kvinna bland ett gäng kostymklädda män. Trots att jag då jobbade som chefredaktör för tidningen Driva Eget och själv drivit företag i många år kände jag mig inte som en del av den manliga startupbubblan. Men bara att Jessica stod där gjorde världen mer tillgänglig även för mig.
Eller Fredrika Gullfot, som i en intervju med Breakit berättar hur hon tog in 50 miljoner i riskkapital genom att vara en “pain-in-the-ass-bitch”. Jag tänker på de orden varje gång hon syns i media. Hur många kvinnor – och män – har inte hon inspirerat?
Innan jag kom till Breakit jobbade jag bland annat med målgruppen tonårstjejer. De är världens häftigaste generation. Drivna, engagerade, medvetna, toppbetyg i skolan – de kan gå hur långt som helst!
Men när de kommer ut i arbetslivet är det något som händer. Killarna ser kända startup-killar som Daniel Ek och Sebastian Siemiatkowski – och hundra andra liknande personer – överallt. “Kan de, kan jag” tänker killarna och kör på. På fritiden snackar de affärsidéer, aktier och riskkapital. En AW är som en kvällskurs i entreprenörsskap.
Tjejer? Vi lär oss att bli bäst i klassen och dra in pengar åt någon annan. Orsaken: vi har extremt få förebilder som visar att livet kan vara något annat.
“Det är bara att kavla upp ärmarna och våga” säger man om att kvinnor inte drar igång startups. Men om man inte ens vet att man vill, eftersom ingen visat oss den världen?
Det är lätt att deppa, men förändring måste börja någonstans. Jag väljer att tänka som riskkapitalisten och entreprenören Sara Wimmercranz, också en förebild, konstaterade när vi sågs förra veckan: “Där andra ser problem ser jag möjligheter”. Tänk vad många affärsidéer som kunde sjösättas om det var lika många kvinnor som män som blev entreprenörer. Och tänk alla företag som skulle kunna öka sin målgrupp radikalt om man bara fick in en fler perspektiv.
I förra veckan röstades regeringens förslag om kvotering i bolagsstyrelser ner. Säga vad man vill om det, faktum kvarstår: nu är det upp till oss själva att inte bara snacka utan också se möjligheterna och agera. Det kan inte bara ligga på ett fåtal kvinnors axlar.