I månader har jag frustrerat följt maktkampen i Klarna från läktaren.
Istället för att sitta på egna källor har jag tvingats läsa om händelseutvecklingen i Financial Times – som uppenbarligen matats med information från insidan av bolaget.
Men sent igår kväll kunde jag äntligen bilda mig en egen uppfattning om ägarbråket mellan de två medgrundarna Sebastian Siemiatkowski och Victor Jacobsson.
Då kom jag över det nästan 30 sidor långa dokument som några timmar tidigare skickats ut till Klarnas aktieägare.
Innan jag började läsa hade jag fortfarande en förhoppning om att meningsskiljaktigheterna mellan medgrundarna var hyggligt hanterbara.
Så tänkte jag – inte av rationella utan av rent emotionella skäl.
Jag tycker nämligen alltid att det är deppigt när två entreprenörer, efter att de tillsammans slitit i en massa år, börjar bråka.
Men mina förhoppningar om en försoning grusades snabbt när jag började läsa.
Här har vi två personer som grävt ner sig i varsin djup skyttegrav och formligen spyr galla över varandra.
Anklagelserna haglar från båda håll om missbruk av hemlig finansiell information, blockering av beslut för att gynna sina egna privata ekonomiska intressen, lögner och försök att driva igenom fantasibonusar på bekostnad av den andre.
Det är bara att konstatera – chansen att Victor Jacobsson och Sebastian Siemiatkowski någonsin ska hitta tillbaka till varandra är mikroskopisk.
Efter att ha summerat drapan av anklagelser för mig själv drar jag mig till minnes en story jag fått berättad för mig ett antal gånger.
Den handlar om hur Sebastian Siemiatkowski, Victor Jacobsson och den tredje medgrundaren Niklas Adalberth de första Klarna-åren bestämde att de skulle ha datorskärmarna placerade så att de alla tre kunde se dem.
De upprättade också ett excel-dokument där var och en förde in exakt hur många timmar man jobbat. Allt för att uppnå millimeterrättvisa och kontrollera så att ingen slösurfade.
När jag först hörde storyn tyckte jag mest att det var en gullig anekdot. Men i ljuset av vad som nu spelas upp inför öppen ridå ser jag på den i ett annat sken.
Visst, det är lätt att övertolka, men ändå kan jag inte låta bli att tänka att kanske, kanske fanns det redan här – i Klarnas barndom – ett inte obetydligt frö till osämja och bristande tillit.
Varför litade inte Sebastian på att Victor och Niklas slet lika mycket som han? Hur kom det sig att Victor ville att hans två medgrundare, ner på minuten, skulle redovisa sin arbetsinsats – dag ut och dag in?
Idag är både Victor och Sebastian mångmiljardärer och för alltid inskrivna i historieböckerna som grundare av ett av Sveriges framgångsrikaste techbolag.
Jag fattar faktiskt inte varför de bråkar – egentligen.
Det kan inte handla om pengar. Makt? Ja, kanske på ett plan men gräver vi djupare tror jag det bottnar i något annat.
Kalla mig gärna amatörpsykolog, men jag gissar att förklaringen ligger i bristande tillit.
En tillit som de två högpresterande Handelsstudenterna hade kunnat bygga upp mellan varandra redan när de startade bolaget. Istället för att föra in timmar i ett excel-dokument.
För Klarna som bolag är det här infekterade ägarbråket naturligtvis ingenting som skapar något värde.
Möjligen kan vissa aktieägare komma att glädjas åt att Sebastian Siemiatkowski nu verkar ha vunnit maktstriden och istället kan ägna sin kraft åt att lotsa bolaget till börsen. Det snackas om en värdering på 200 miljarder kronor.
Jag blir inte förvånad om Sebastian lyckas ro i land även det projektet. Men han gör det till priset av sin vänskap med Victor.
Jag kan inte hjälpa att tycka att det känns otroligt sorgligt.
Läs kallelsen till aktieägarna och om anklagelserna som riktats mot Mikael Walther här.
Läs hela Mikael Walthers svar här.