Klockan på mobilskärmen lyser 07:48 när jag vaknar en lördagsmorgon. Sms-symbolen uppe i hörnet indikerar två nya meddelanden, mottagna efter att jag somnade kvällen innan. Det ena så sent som 23.17, det andra en halvtimme senare, bägge signerade en högt uppsatt profil jag intervjuade veckan innan.
Hon, en framstående techentreprenör som tveklöst kommer att lämna ett avtryck i näringslivet, ursäktar sig i sms:et och ber ödmjukast om en mindre korrigering i artikeln som ska publiceras under helgen.
Det är i sig inte ett särskilt märkligt beteende. Det som förvånar mig smög fram lite senare i sms-konversationen som följde efter publiceringen.
En av bilderna på henne i reportaget måste bort, nästintill bönar hon efter att artikeln gått ut. Hon menar att hennes "dubbelhaka" är extra tydlig i en av bilderna.
Jag förstår inte alls vad hon menar, eller vilken bild hon syftar på. Det finns ingen dubbelhaka.
Men i hennes ögon är den där.
“Det känns verkligen jättejobbigt för mig”, vädjar makthavaren till mig.
I dag förväntar sig var och varannan intervjuperson att inte bara få läsa artikeln de medverkar i innan publicering, utan även att få ändra formuleringar i texten och korrigera sina citat. Personligen tycker jag att svensk media den senaste tiden blivit alldeles för tillmötesgående. Det kan vara en utveckling i farans riktning, särskilt när det gäller personer i toppen. Hur snälla redaktioner ska vara är en ständigt pågående diskussion. Hur mycket ska personer och bolag som framträder i media få styra egentligen?
Inte alls, tycker jag. En stor del av vårt jobb är trots allt att granska makten.
Men när någon påstår sig må dåligt över en bild som publiceras i affärspress är jag desto mjukare.
Exemplet med techprofilen är inte unikt. Liknande situationer har inträffat vid flera tillfällen. Intervjupersoner har nästan darrat inför publiceringar, inte för att de blottar sig i uttalanden eller tvingas att svara på kritiska frågor. Rädslan kretsar kring bilderna.
Oftast är det kvinnor.
Likväl blir jag lika förvånad varje gång det händer. Utseendet verkar vara av yttersta vikt. Varför känner de här kvinnorna, och enstaka män, att deras yttre måste snudda perfektion? Många gånger har de så mycket inflytande och är så framgångsrika – i alla kategorier – att de gör mig nervös. De har till synes ALLT.
Men det enda de ser i reportagen som berättar om deras ändlösa meritlistor är dubbelhakor som egentligen inte finns.
Jag tog bort bilden från reportaget. För trots allt förstår jag henne. Man vill ju känna sig fin, särskilt inför andra. Är det ett flockdjursbeteende? Uteslöts man från gruppen när vi för tusentals år sedan levde på savannen var man nere för räkning. Nej, jag tror snarare att det handlar om att skönhet fortfarande är en maktfaktor, inte minst i näringslivet.
När jag för ett tag sedan skrev en krönika om att en kvinnlig vd skulle aldrig kunna klä sig som männen i tech-Sverige, vällde kommentarerna in. De flesta var förbannade, men höll samtidigt med mig. Än idag lever vi i skilda världar och har olika outtalade regler att följa, förväntningar att leva upp till, beroende på vilket kön vi har.
Techsfären är ingen frizon.
Flera gånger har jag och mina kollegor till och med fått höra att “det bara är snygga människor som syns i Breakits spalter”. Det skapar i sin tur en ond cirkel, att man kanske tror att man måste leva upp till ett ideal för att ens bli upptäckt av media.
Att näringslivet är så utseendefixerat är både tragiskt och upprörande.
Men jag dömer inte. Jag är precis likadan som techprofilen som tyckte att hon hade dubbelhaka.