För ett par veckor sedan publicerade jag en intervju med Spotify-avhopparen, tillika skivbolaget Sony Musics nya digitala chef, Michelle Kadir. Intervjun kretsade tll stor del kring skivbolagens osäkra framtid och under samtalet nämndes som hastighast musikbolaget Kobalt Music Group som ett föregångsexempel bland skivbolagen.
Detta på grund av dess transparenta syn på intäktsfördelning inom musik.
Nu tänkte jag förklara varför Kobalt faktiskt är ett bolag som är värt att hålla koll på.
Kobalt grundades 2001 av svensken Willard Ahdritz och är i grund och botten ett klassiskt musikförlag som arbetar med musikrättigheter. Bland artisterna som de representerar återfinns stjärnproducenter som svensken Max Martin och Skrillex såväl som renodlade artister i form av Paul McCartney, Maroon 5 och Kelly Clakson.
Ett svenskgrundat, realtivt anonymt musikbolag som har lyckats med bedriften att bli världens största oberoende musikförlag.
Inte illa.
Men det är inte det enda som är häftig med Kobalt – och det är inte därför som riskkapitalbolaget Google Ventures tidigare i år investerade 60 miljoner dollar i bolaget (samtidigt som de drog paralleller till framgångsbolag som Uber och Nest.)
Det som gör att Kobalt sticker ut ur mängder är att de använder sig av en webbportal som gör det möjligt för upphovsrättsinnehavare i form av producenter och artister att se exakt hur och var deras musik används. Oavsett om en låt strömmas på Spotify eller Youtube, eller om om den användes i ett BBC-program eller på radio, så kommer upphovsrättsinnehavare kunna se det.
Rättighetsinnehavarna kan själva kontrollera de 700.000 (!) olika intäktskanaler som en enskild låt har – och se exakt var pengarna därefter tar vägen.
Full transparens för kreatörerna.
”Portalen är inte bara ett fönster där du kan kolla på ditt verk på webben. Vem som helst kan säga att de har en portal, men vårt är ett sofistikerat verktyg som helt transparent kommunicerar global data i realtid. Vilken grundlig utredning som helst skulle visa att det inte finns någon motsvarighet bland musikförlag idag. Flera av mina klienter har sagt till mig att de har lyssnat på andra förlags presentationer av sina ”portaler” och efter tre minuter insett att det är ett skämt”, säger Willard Ahdritz när Billboard frågar honom om deras analyssystem.
Willard Ahdritz är självsäker när det kommer till Kobalts betydelse för musiklandskapet. I intervjun med Billboard slår han fast att ”någon måste rädda den här industrin”, syftandes på sig själv, och när magasinet Wired skriver om Kobalt slår Ahdritz fast att skivbolagsbranschen rent generellt saknar transparens.
”Det finns en stor rädsla bland artister att de inte får betalt, och jag brukar säga till dem: ’Du har rätt. Ni blir blåsta.”
Redan i slutet av 80-talet drog Willard Ahdritz igång sitt första musikbolag, skivbolaget Telegram Records, som han några år senare sålde till musikjätten Warner Music.
Trött på musikbranschen beslutade han sig istället för att börja studera ekonomi i USA, och med en MBA-examen i ryggen tog han ett jobb på British Airways.
Där nåddes han av en insikt som slungade honom tillbaka in i musikvärlden.
”När jag såg hur de använde olika prissättningar på olika sittplatser i flygen med hjälp av en enorm databas så tänkte jag: ”A-ha! Så här borde man göra med musik.”
Det är den databasen, och den transparenta inställningen till den, som ligger bakom Kobalts framgångar. Det senaste årtiondet har bolaget växt med 40 procent varje år och totalt har bolaget rest 126 miljoner dollar i riskkapital.
Själva hävdar de att deras artister kan få ut i snitt 30 procent mer intäkter än vad de annars hade kunnat få – just på grund av att de kan övervaka 700.000 olika intäktskällor, där Spotify alltså bara är en av kanalerna.
"Vi är här för att öka värdet av upphovsrätt och skapa en infrastruktur som fungerar", säger han till Billboard.
För att kunna följa upp och analysera all den här datan har Kobalt genomfört ett ett par strategiskt viktiga förvärv. För fyra år sedan köpte man den London-baserade startupen Artist Without a Label, AWAL, som är en digital plattform innehållandes analysverktyg för den här typen av data. AWAL samarbetade redan innan uppköpet med 200 olika musikplattformar, så som Spotify, Amazon och Itunes, vilket gör det möjligt att analysera var deras musik spelas och när.
Förutom att det ger rättighetsinnehavarna en typ av kontroll som de tidigare saknat så kan analyserna även användas till att exempelvis planera var och när en artist bör boka in sina kommande spelningar.
Är du, på riktigt, stor i Japan så kommer du att märka det.
Ett annat program som ger Kobalt den data de behöver är ProKlaim. Det är ett verktyg med en algoritm som gör det möjligt att upptäcka om ens musik förekommer i sammanhang där de inte borde förekomma, exempelvis i hemmagjorda YouTube-klipp.
Programmet identifierar idag 1,5 miljarder videospelningar varje månad som matchar material som de äger rättigheterna för – och kapitaliserar på det.
Om det är du eller jag som har gjort videon hemma på kammaren och laddat upp den på Youtube så brukar Youtube själva betala avgiften. Är det däremot en reklambyrå som använt en musikslinga utan tillåtelse kontaktar Kobalt firman bakom videon.
Bara den här tekniken gör det möjligt för Kobalt att tjäna pengar på uppskattningsvis 400 miljoner människors musikanvändande.
”Inom tre år tror vi oss kunna kapitalisera på 1 miljard personer”, säger Willard Ahdritz till Wired.
”Och genom att göra det så kommer vi kunna dubbla storleken på musikindustrin: enbart tack vare transparens.”
Visst är det intressant?
Nu återstår det att se hur skivbolagsjättarna kommer att svara upp.
Med tanke på den debatt som uppstod i kölvattnet efter det läckta dokument som avslöjade hur Sony Music och Spotifys intäktsfördelning fungerar så har de helt klart en del att jobba på.