Rollfördelningen mellan kvinnor och män på arbetsmarknaden är en av vår tids stora maktfrågor i västvärlden. Läget skiljer sig kraftigt åt mellan olika industrialiserade länder. Men åtminstone i Nordeuropa har vi sedan mitten av 1900-talet haft en successiv utveckling från hemmafrun som ideal till en brett accepterad uppfattning om att båda könen ska förvärvsarbeta. De senaste decennierna har debatten i Sverige förskjutits mot att handla mer om vilka olika roller män och kvinnor har i arbetslivet. Det handlar inte längre bara om att båda arbetar utan om vilken maktposition respektive kön har på jobbet. För även om svenska kvinnor i allmänhet utbildar sig och jobbar heltid ligger de alltjämt efter vad gäller lön och befattning. De bäst betalda chefsjobben som ger störst inflytande går generellt till män – och männen tjänar också generellt mer pengar. Vad beror det på? Debatten om jämställdhet handlar ofta om hur osynliga strukturer, outtalade förväntningar och människors sociala sammanhang formar kvinnor och män. Patriarkatet lever kvar djupt inbäddat i vår kultur och påverkar oss i allt vi gör. Jag delar till stor del den analysen. Men det är också fullt möjligt att vara mer konkret kring orsak och verkan. Därför är det uppfriskande att läsa exempelvis forskarna Johanna Rickne och Joacim Tåg som citeras i den här Breakit-artikeln (som har några år på nacken men är lika aktuell idag). Det visar sig nämligen rent empiriskt att kvinnor och män håller jämna steg i början av karriären. På universiteten ligger kvinnorna till och med före. Men efter några år av förvärvsarbete händer något. Kvinnorna börjar halka efter vad gäller lön och befattning. Detta sker i snitt när de är runt 30 år gamla. Eller för att tala klarspråk: När vi skaffar barn. > Låt oss stanna till ett slag, andas och fundera på konsekvenserna Kvinnor tar nämligen ut två tredjedelar av föräldraledigheten – dubbelt så mycket som männen. Och detta i en ålder då många får sitt första chefsjobb och går från nybakad junior till ung ledare. Föräldraledighet är förstås inte den enda förklaringen till skillnaderna – men förmodligen den viktigaste. När kvinnorna väl har halkat efter kommer de aldrig ikapp, visar forskningen. Låt oss stanna till ett slag, andas och fundera på konsekvenserna. Eftersom kvinnorna inte blir toppchefer i lika hög grad som männen hamnar de på efterkälken vad gäller lön, position och nätverk i näringslivet. Det innebär att mer makt hamnar hos män än vad som annars hade blivit fallet. Och eftersom kvinnorna får mindre pengar har de i snitt sämre möjlighet att starta eget och investera i företag – vilket bidrar till ojämställdhet vad gäller ägande och entreprenörskap. Den här artikeln är inte ett inlägg i debatten om kvoterad föräldraledighet i lagstiftning. Vad jag däremot säger är följande: Om du väljer att inte dela lika på föräldraledigheten, kanske jämställdhet helt enkelt inte är en prioriterad fråga för dig? Du kanske gärna uttalar dig positivt om att stärka kvinnors makt. Men hur omsätter du orden i handling? Det finns mängder av argument emot att dela på föräldradagarna (ekonomi, amning, diverse anekdotisk bevisföring). Men låt mig då kasta in två konstruktiva förslag (eller brandfacklor?) från mitt eget privatliv: Ta ut kortare ledighet i början. Ett år – alltså sex månader var – räcker gott. Sedan får barnet börja på förskolan. Med kortare frånvaro från jobbet för båda parter blir det lättare att fortsätta göra karriär. I Frankrike, som jag kan hyggligt, får de bara tre månaders ledighet och barnen där blir (förvånande nog för svenskar?) inte psykopater för det. Nappflaska. Känsligt ämne men det är bara att konstatera att det blir lättare att dela lika på barnomsorgen där hemma om pappan kan mata bebisen lika bra som mamman. Både jag och min medgrundare Stefan Lundell har flaskmatat våra barn från start och det gick kanon. LÄS MER: Därför älskar jag äktenskapsförord
