“Jag misstänker att du beskyller mig för att vara en tämligen misogyn jäkel.”
Meningen, skriven av en tung riskkapitalist, trillade in på mejlen några veckor efter att vi träffats för första gången.
Agendan för mötet var ett förutsättningslöst snack om varför endast en procent av riskkapitalet i Sverige går till bolag grundade av kvinnor.
Och investeraren hade sin analys klar för hur tjejer ska få in mer kapital:
“Sluta föda barn, skaffa en ingenjörsbakgrund och våga ta risk.”
Om det är så här en del investerare tänker är det inte konstigt att många kvinnor står utan kapital.
Riskkapitalisten såg däremot en annan anledning.
Kvinnor saknar många gånger en “product-market fit”, hävdades. Alltså att det inte finns en marknad för produkterna de vill sälja.
Självklart hade riskkapitalisten mer att säga, med desto mer problematiserande och nyanserade resonemang i en så komplex sak som jämställdhet. Men det gör inte utspelen ovan mindre uppseendeväckande när det uttalas av en person i den maktposition hen har.
På ett sätt uppskattar jag transparensen i åsikten, hur skev den än är. Den ger en fingervisning om hur makten med allt sitt inflytande, i alla fall en del av den, resonerar.
Chockerad och bestört var vad jag kände när vi skiljdes åt, riskkapitalisten och jag. Senare har jag på andra håll fått höra att synsättet inte är helt ovanligt i riskkapital-sfären.
Hur snedvridet och provocerande det än må vara undrar jag vad det beror på. Och viktigast av allt, hur vanligt är det?
Jag fick tips på följande, i jakten på svar.
För några år sedan gjorde Harvard University en studie där investerare fick ta del av pitchar.
Resultatet? Investerarna föredrog de som presenterades av män jämfört med kvinnor, även då pitcharna var identiska.
68 procent av investerarna var redo att stötta satsningarna som presenterades av en man, medan 32 procent av investerarna var redo att göra detsamma för satsningar som presenterats av en kvinna.
Fysiskt attraktiva män var särskilt bra på att övertyga investerarna, medan den aspekten inte gjorde någon skillnad för kvinnorna. Sannolikheten att få finansiering ökade med 36 procent om männen var fysisk attraktiva. Det vill säga mycket bättre odds för snyggingarna.
Slutsaten av studien var alltså att investerare tog investeringsbeslut baserat på kön och skönhet.
Är det orättvist eller förväntat att de fysiska attraktiva tycktes vara mer övertygande för investerarna? De desto fagrare grabbarna kanske upplevdes ha sin “shit together”, med ögat att döma. Många skulle nog argumentera för det förstnämnda, att det är orättvist, och kanske mena att de mindre attraktiva inte fick en chans på grund av fördomar.
Ändå döms kvinnor tydligen ut av vissa investerare endast för att de är kvinnor.
Det är alltså inte endast riskkapitalisten med den starka åsikten som verkar föredra att investera i män.
Vad finns det mer för hypoteser?
Så sent som förra veckan, på Internationella kvinnodagen, påpekade Anna Lundmark-Lundbergh på Almi att “lika rekryterar lika”, då gällande ledamöter i styrelserummen.
“Eftersom det finns fler män i ledande positioner i näringslivet är det mer vanligt förekommande att de också tar in män.”
En gissning är att det förekommer när det kommer till riskkapital också.
Samtidigt står män står för 70 procent av bolagsägandet i vårt så kallade jämställda samhälle, medan kvinnor äger 30 procent.
Men de här spaningarna kan inte vara hela sanningen. Eller?
För att en förändring ska bli verklighet är det hjälpsamt att veta varför det är som det är nu. Sannolikt har vi redan en del av svaren. Frågan är bara om makten, i alla fall en del av den, är redo att erkänna det.
LÄS MER: 86 tunga namn – här är kvinnorna som äger styrelserummen (och stjärnskotten att hålla ögonen på)