Sedan 2018 har Sverige en rymdstrategi. Det har efterlysts länge, bland annat av entreprenören Mathias Sundin när denne var riksdagsledamot. Den här strategin har ännu inte lett till konkreta förändringar i Rymdstyrelsens strategi, enligt Rymdstyrelsens strategidokument, då den väl följer liggande strategi. Frågan är emellertid om det är så vi vill ha det? Eller borde Sverige spänna bågen ytterligare?
Det hamnade lite i skuggan av diskussionerna kring vilken jacka Ebba Busch hade på sig på ishotellet, men under fredagen invigde kung Carl XVI Gustaf Spaceport Esrange där tanken är att satelliter skall börja skjutas upp i omloppsbana redan mot slutet av året. Under invigningsceremonin sade EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen att Europa fått fotfäste i rymden. VD för Swedish Space Corporation Stefan Gardefjord konstaterade att det är ett stort steg för SSC, för Sverige, Europa och resten av världen. Det är tveklöst ett stort steg – redan för tolv år sedan påbörjades arbetet med att skjuta upp satelliter från rymdbasen Esrange utanför Kiruna. Men låt mig vara lite jobbig och fråga varför vi skall stanna här?
Rymdstyrelsen begär ungefär 1,4 miljarder kronor per år. Dessa pengar används för att stötta projekt och forskning och för att stimulera ungdomar att intressera sig för ”rymden”. Du kan läsa det sista som vore det skrivet med en penna doppad i ironi, men så är inte fallet. Det är kanske Rymdstyrelsens allra viktigaste uppdrag i en tid då behovet av ingenjörer är enormt. Generaldirektörer ifrågasätts ibland. Det går knappast med Rymdstyrelsens generaldirektör Anna Rathsman. Hon har varit verksam vid Swedish Space Corporation, det som tidigare kallades Rymdbolaget, och varit projektledare för uppskjutningen av den svenska satelliten Astrid samt deltog i teamet bakom den svenska forskningssatelliten Freja redan 1992. Hon är ordförande för European Space Agency Council. Rymdstyrelsen vilar i trygga händer.
1,4 miljarder får man en anständig startup för, men inte så mycket mer
Det som emellertid går att ifrågasätta är finansieringens storlek. 1,4 miljarder kronor. Som skall fördelas till forskning och ett antal projekt. Det här får man en anständig startup för, men inte så mycket mer. Och det är vår rymdstrategi?
Kanske kan det vara dags för nästa steg?
Vad vill vi se? Bemannade rymdfarkoster skickade från Sverige? En europeisk månbas? Astroidbrytning? Jag har inte tagit dessa exempel helt ur lyften. De är plockade från en interpellationsdebatt mellan statsrådet Helene Hellmark Knutsson och nämnda Mathias Sundin. Förslagen är Sundins. Hellmark Knutsson är landshövding i Västerbottens län, som det kan bli, men var tidigare minister för högre utbildning och forskning. Skälet till att hon svarar på frågor om rymden är att rymdstyrelsen sorterar under utbildningsdepartementet. Det är inte så korkat som det kan verka, då rymdstyrelsen huvudsakligen bidrar till rymdforskning som ökar industrins innovations- och konkurrenskraft. Rymdstyrelsen driver inte några egna projekt med att skicka raketer, svenskar till Mars eller utforska astroider eller någon annat som man kunde läsa om i serietidningen 1999 (som gavs ut från 1980 av Semic och hade skall vi säga ”stark framtidstro”).
Nu var det ju ett tag sedan Sundin hade sin interpellationsdebatt. Det var den 25 juni 2018. Så jag kollar med honom om han fortfarande tycker samma sak. Han berättar då att det kom en utredning 2021, men att det är lite oklart vad som händer efter den. Han säger: ”Med en riktigt modern rymdlag, som exempelvis tillåter gruvor på asteroider och rymdturism från Sverige, kommer vi rätt långt, utan att det kostar nästan några pengar alls.” Det låter ju lovande, men jag behåller en viss skepsis till att det inte skulle kosta pengar. Rymdstyrelsen skriver i sitt budgetunderlag för 2023-2025: ”Sverige halkar efter i internationell jämförelse och vi håller på att förlora den position vi vunnit genom tidigare satsningar och mångåriga investeringar i rymdverksamheten.”
En trippel-helix-modell där stat, näringsliv och akademi samarbetar är optimal
Jag föreslår därför att Sverige spänner bågen. Höj budgeten. Våga utöka uppdraget för Rymdstyrelsen. Det finns inget skäl till att Sverige inte skall ha egna raketer i hög utsträckning och spjutspetsforskning på global nivå. Vi är i någon mån redan där. Men vi måste våga satsa mer. Christer Fuglesang skriver i en artikel på DN Debatt den 8 december 2016 att vi borde sätta som mål att en svensk skall landa på Mars på 2030-talet. Det vore något! Rymden är ett av få områden där det är svårt att få till en fungerande marknad och där staten måste delta. En trippel-helix-modell där stat, näringsliv och akademi samarbetar är optimal, även för denne skribent som typiskt sett skyr statlig inblandning i projekt. Elon Musk klarar det ju själv, kanske någon tänker? Så enkelt är det inte. NASA tecknade i november ett avtal med SpaceX om att utveckla bolagets Starship Lunar Lander. 1,15 miljarder fick SpaceX. Men det är ju nästan hela Rymdstyrelsens budget? Nej, det är tio gånger Rymdstyrelsens budget. I ett enda kontrakt. För det är skrivet i dollar.
Det är dags att Sverige kraftigt utökar Rymdstyrelsens uppdrag och budget och att vi säkrar ett svenskt ledarskap inom europeisk rymdverksamhet. Vi har Esrange nu med en unik position i Europa, vi har Rymdstyrelsen, vi har Swedish Space Corporation och vi har några av världens bästa ingenjörer. Nu behöver vi bara lite politisk vilja, budget och visioner.
MIKAEL PAWLO, Fristående krönikör Breakit och VP Brand för Bokio