Så var det till slut dags att se The Playlist. Serien om Spotify. Eller vad det nu är. Bolaget i serien heter Spotify. Grundarna heter Martin Lorentzon och Daniel Ek. Den förste anställde heter Andreas Ehn. Därefter lämnar vi verkligheten. Någon blir säkert arg för att jag påpekar detta. Kanske borde jag inte ens skriva den här texten. Daniel Ek har trots allt en assistent, men det är inte jag. Så varför lägga sig i detta?
Regissören är en norrman, det låter ju bra, men kan inte låta bli att googla lite. Han har varit second unit director på Exit. En norsk serie om den mer dekadenta delen av finansvärlden. Eller som det står på norska Wikipedia: ”Serieskaperne hevder at mange av historiene er basert på ekte hendelser hvor kildene angivelig skal ha vært intervjuer med personer som hevder å jobbe med «finans». Serieskaperne har ikke lagt frem dokumentasjon for disse påstandene.”
Det var ju också ett sammanhang att lära sig yrket på.
Först skall man nog säga att serien inte saknar kvaliteter. Som teveserie. En något mer objektiv betraktare, såsom Sveriges bäste och förste teveserie-kritiker, Kjell Häglund, har givit serien strålande omdöme. Han skriver på TVdags bland annat att Evin Endre är en ”bättre Daniel än Daniel Ek själv”. Jag kan inte undvika att påminnas om Stanford-professorn Lawrence Lessigs sågning av Aron Sorkins The Social Network där han 2010 skrev i The New Republic:
”Som med alla hans extraordinära verk skapade Sorkin dialog för en ännu inte utvecklad art av människor - vanliga människor, här studenter, som ständigt pratar med George Bernard Shaws eller Bertrand Russells kvickhet och briljans. (Jag är en Harvard-professor. Lita på mig: Studenterna talar inte det här språket.)”
Entreprenören och investeraren Mattias Miksche säger till DagensPS i en intervju precis före jul:
”Jag är med i den nya Netflix-serien som en tjock, arrogant idiot som inte förstår vad de unga håller på med. Det var verkligen en nidbild. Jag blev ledsen när jag såg avsnitt fyra, titta inte på det!”
Det är ganska symptomatiskt för hela serien. Den karikatyr som presenteras av Martin Lorentzon är minst sagt problematisk. En sak är möjligen att vissa faktadelar inte stämmer. En annan är att personporträtten inte sällan avviker väsentligt från verkligheten. Lorentzon är den absolut grövsta missen i serien. Han framställs som ett storspenderande partydjur. Det känns som regissören återanvänt en karaktär från Exit. I verkligheten talar vi om en kanske alltför eftertänksam försiktig general som äter sin räksallad med extra ägg för att få i sig tillräckligt med proteiner för sitt ständigt pågående träningsprojekt. Det är inte så att porträttet avviker i detaljer. Det är i storleksordningen 90 procent fel om man skall försöka sig på att kvantifiera.
Jag testar texten på en nätbekant som är en väsentligt vassare skribent. Han skriver att jag måste motivera en så hård sågning med mer än en räksallad. Det är ju den påstådda diagnosen och dess symptom jag egentligen vänder mig mot. Det ensidiga enahanda porträtterandet. Som kanske i någon mån innebär ett nytt sätt att skildra en diagnos på teveskärmen där vi som tittare verkligen får del av såväl fördelar som nackdelar. Det är faktiskt väldigt bra i sig. Men det skildrar just Lorentzon osedvanligt dåligt. Det här är inte han. Alls.
Historia är ett narrativ om förflutenhet. Historia bör enligt historikerna Klas-Göran Karlsson och Ulf Zander betraktas som en process där traditionella vetenskapliga metoder blandas med subjektiva, moraliska och politiska inslag. Historia kan dels ses som fragment av fakta som flyter omkring i en rums- och tidsdimension, men vetenskapligt måste ändå historia ses som tolkande vetenskap som baseras på fakta. De händelser vi studerar har inträffat, såsom krig, mord, skilsmässor och giftermål. Det finns kvarlevor och historiska dokumentet som bevisar händelsernas existens, men sedan behövs processen historia för att kunna tolka dessa. För att tala med historikern, forskaren och universitetslektorn Lena Berggren är källkritiken historiens ”bultande hjärta”. Så jag fortsätter, med lite källkritik.
Sett avsnitt tre nu. Får veta att det var en nästan-partner på Mannheimer Swartling (byrån heter något annat i serien) som hittade på freemium. Det här är en alternativ verklighet där Esther Dyson aldrig funnits, AOL har inte skickat ut CD-skivor och disketter till hela det amerikanska folket och Fred Wilson och Jarid Lukin varit helt okända för svenska internetentreprenörer. Nu har ju Petra Hansson förvisso inte varit oviktig för Spotify. Det skulle nog inte vara att föra för långt att säga att det nog inte blivit något Spotify, i alla fall inte i dagens form, utan henne och hennes parhäst Niklas Ivarsson. Men att skildra deras extrema uthållighet och skicklighet vid förhandlingsborden och tusentals resdagar hade nog blivit för tråkigt. Istället får vi ett annat narrativ.
Varken Felix Hagnö eller Mattias Miksche kommer ut som några härliga typer här. Castingen är, om möjligt, ännu sämre än på Lorentzon. Från sämst till sämre än sämst. De framstår dessutom som fullständiga idioter.
Avsnittet om Lorentzon känns i delar faktamässigt bättre, då det i stort är baserat på hans sommarprat. Lorentzon själv är emellertid fortsatt en ganska elak karikatyr som hoppar runt (fysiskt) och är på alla sätt oinvesteringsbar. Ändå ställer Peter Thiel diagnos på honom på cirka fem sekunder och investerar omedelbart i Spotify. Frånvaron av Northzone och Creandum är plågsam. Var är Pär-Jörgen Pärson, kanske en av de mest färgstarka karaktärerna i Spotifys investerarkollektiv? Han blev lämnad kvar i verkligheten, bredvid Fredrik Cassel. Vill man veta vad som hände i verkligheten har Cassel skrivit en väldigt öppen bloggpost kring hur de såg på Spotify år 2008.
Avsnittet om Andreas Ehn är ändå i stunder hyfsat om än med ett antal scener där jag kramar armstödet något hårdare, kanske särskilt scenerna med Miksche som tycks hämtade från spegellandet. Nyckeln till Spotifys framgångar har varit mobilen och att man klarade av att göra en pivot till den nya tekniken, vilket behandlas med tystnad i serien som fokuserar på den initiala techstacken och P2P-tekniken. Man är sedan länge i molnet. Lisa Enckell kommer ut som Lisbeth Salander, det var ju ändå uppfriskande jämfört med övriga karikatyrer. Rent allmänt är kvinnoporträtten trevligare än de manliga. Det betyder inte att de är mer korrekta.
Kjell Häglund tog sin recension lite längre än man kan begära. Han intervjuade bland annat Peter Sunde Kolmisoppi om gestaltningen av The Pirate Bay. Peter svarar kallt: ”hela spåret med Per och oss i serien är väldigt påhittat.” De är i gott sällskap.
Henrik Pontén spelas av Samuel Fröler som var 65 år vid inspelningen. Det enda problemet med det valet är möjligen att Pontén tragiskt förolyckades i en cykelolycka när han var 54 år och var maximalt 45 år gammal när händelserna i serien utspelades. Dessutom är han någon typ av åklagare i serien. Eller som Peter Sunde Kolisoppi säger: ”det var ju en lustig grej, att Pontén fick vara åklagare och arrestera folk. Det var hans stora dröm.” Tyvärr fick han aldrig uppleva den, ens på teveskärmen.
Så har jag till slut sett allt. Avsnittet om artisten är ju fullständigt bisarrt. Det hela avslutas med någon typ av Occupy Wall Street-demonstrationer för artisternas rättigheter över hela världen samtidigt som Daniel Ek befinner sig i kongressförhör. År 2025. Jag bestämmer mig för att trots allt skriva något om detta.
Sorkin och Fincher satte den låga standarden kring startup-dramadokumentären, men jag förstår inte ens varför det påstås att det är baserat på någon typ av verklighet. Eller ”inspirerats av” skriver de.
Spelar det någon roll med alla dessa felaktigheter?
Historia tillgodoser flera behov. Den skapar mening och sammanhang. Den skapar också förståelse för vår nutid och människor förr och nu. Den skapar även, för att citera Margaret Macmillan, en byggnation för framtiden. Den som kontrollerar dåtiden, kontrollerar också nutiden och framtiden, som Orwell skulle sagt. Det är i någon mån en bestickande tanke, men historisk kunskap är vad samhället bestämmer tillsammans med politiken. Det finns krav vi kan ställa på den historievetenskapliga processen för att någonting skall få kallas för ”historia”, men samtidigt baseras innehållet på de frågor vi ställer och därmed styr samhället vad som är viktig historia och vilken historia vi skriver.
Netflix kan givetvis göra exakt vad det vill. Det som är särskilt problematiskt är emellertid att mottagarna inte får information om hur långt från sanningen Netflix befinner sig. Tvärtom kläs berättelsen i någon typ av anspråk på ”sanning”. Till skaparnas försvar har de inte haft någon som helst tillgång till grundarna. Det gäller även Jonas Leijonhufvud och Sven Carlsson, författarna till en av böckerna om Spotify: Spotify Inifrån, som använts som bakgrund till filmen. Men filmskaparna har tagit Leijonhufvud och Carlssons ambitiösa intervjubok och kört den genom en Sorkin-mixer som filtrerat bort de bästa (och sanna!) anekdoterna ur boken och istället lyft fram en slags karikatyrer till personporträtt och ett framtida artistuppror som tycks sprunget ur någon isländsk edda.
En sak må vara att en framtida forskare som vill veta hur Spotify skapades tar avstamp i den här trots allt ambitiösa teveserien. Värre är att samtiden tror att de på något sätt var så här det gick till och att persongalleriet uppträder så här ”på riktigt”. Så lite roll spelar det nog, vilket historiebruk man anammat. I det här fallet är det emellertid extra bestickande att de skildrade personerna inte bara lever utan också huvudsakligen verkar i fortsatt samma sammanhang. Skall man, på lösa grunder, få folk att framstå som fullständiga idioter eller ha kraftiga neuropsykiatriska funktionsnedsättningar kan man åtminstone ha den goda smaken att vänta tills de avlidit. Någonstans vill man även i ett kommersiellt historiebruk kanske trots allt närma sig det som Leopold von Ranke benämnt som ”wie es eigentlich gewesen”.
Lessig skriver om Sorkin att han helt enkelt inte har ”en aning om det verkliga hemliga receptet i historien han försöker berätta.”
Samma sak kan sägas om Netflix försök att göra någonting av Spotify.
Avslutningsvis måste jag trots allt hålla med Kjell Häglund. Det är en kul teveserie och Evin Endre är helt fantastisk.
Frågan är bara varför de valt att säga att det handlar om Daniel Ek, Martin Lorentzon och Spotify. För det gör det inte. Serien borde förses med en varningstext.
Nu återstår bara frågan om jag borde skriva den här texten. Till skillnad från en helt annan teveseriekaraktär i finansmiljö, Bill Stern, är jag inte helt säker. Jag trycker efter ett par dagars funderande på sänd på mejlet till Matilda på Breakit. Hon kommer svara att det är för långt. Och likt Bill Stern kommer hon ha rätt.
Mikael Pawlo
Fristående krönikör Breakit och VP Brand Bokio