Det är inte svårt att minnas perioden av "information wants to be free". På något sätt var alla cyberpunkare. Eller ”alla” och ”alla”. Internet var ganska glest befolkat i mitten av nittiotalet. Att amerikanerna gärna använde vilda västern-metaforer hade inte bara att göra med att det fanns nybyggaranda. Budskapen fanns inte bara i cyberpunkarnas drömmar i Usenets nyhetsgrupper. Varje BBS byggdes på denna grund. Hög och låg möttes på e-post-listor för att drömma vidare. Men det var inte bara gräsrötterna. Bonnier flög in MIT Medialabs grundare Nicholas Negroponte med helikopter från Arlanda för att han skulle förklara vad det innebar att vara digital. Webben kom, men drömmen bestod. Med Marc Andreessens webbläsare Netscape kunde plötsligt alla använda Internet. Många människor läste William Gibsons Neuromancer, andra drömde om elektriska får. Framlidne låtskrivaren och poeten John Perry Barlow skrev cyberrymdens självständighetsförklaring och lanserade den i Davos. Vi skapade verkligen en värld "där vem som helst, var som helst, kan uttrycka sina övertygelser, oavsett hur sällsynta, utan rädsla för att tvingas till tystnad eller överensstämmelse" som föreslås av Barlow. Organisationen EFF grundades av Barlow, Mitch Kapor och John Gilmore för att försvara medborgerliga friheter online. Programvaran frigjordes genom Richard M. Stallman, Eric S. Raymond och Linus Torvalds. Världen förändrades, vi byggde alla en ny och bättre värld. En ny och bättre värld var möjlig. > Vi byggde alla en ny och bättre värld Sedan började det röra på sig. Internet var inte längre bara en lekplats för självupptagna cyberpunkare. Jag tror att jag först stötte på regeringar som på allvar ville träda in någon gång runt 1998 med skapandet av ICANN. I ett antal möten som skulle föregå ICANN representerade Ira Magaziner den amerikanska regeringen. Magaziner förklarade att regeringen har ett intresse av att styra Internet av historiska skäl, men att den amerikanska regeringen skulle lämna internetstyrningen så snart som möjligt. Christopher Wilkinson från Europeiska kommissionen ansåg i samma sammanhang att det skulle vara acceptabelt om den nya enheten var belägen i USA, men att det borde finnas skyddsåtgärder på detta område, så att inget land skulle dominera internetstyrningen. Det var alltså länder och mellanstatliga organ som skulle diskutera detta. John Perry Barlow var inte inbjuden. Resultatet blev ICANN, organisationen vi fortfarande känner som DNS- och domännamnsregeringen, om det finns någon sådan. Det fria Internet gick förlorat, men många sa att det fanns hopp, eftersom ICANN förmodligen var utan statlig inblandning. Detta var det första inträdet på ett reglerat Internet. Många år senare gör en lovande ung amerikansk senator vid namn Barack Obama nätneutralitet till en valfråga. När tryckpressen kom till Europa var boktryckarkonsten som sådan inte farlig, men informationen som kunde distribueras med dess hjälp kunde uppfattas som ”farlig” eller ”dålig” och värd att censureras. Katolska kyrkan gick längst med sitt register, Index, över förbjudna böcker. Boktryckarkonsten i sig var dum och förstod inte vad den tryckte. Detsamma gäller för Internet, oavsett om det är politiska budskap, hatrecept, bombrecept, bilder på släktingar och vänner, upphovsrättsskyddat material, lagligt tillhandahållna streamade teveserier eller ett brev till en vän som distribueras, nätverket förstår ingenting. Det är bara data för nätverket. Detta kan givetvis ändras genom att infoga produkter hos de internetoperatörer som granskar eller ändrar arkitekturen. Varför skulle du göra det? Ofta är det för att skydda barnen. Vem vill att deras barn ska utsättas för internetpornografi och artiklar som förespråkar terrorism? Om man tittar på vad dessa verktyg filtrerar bort kan det dock handla om allt från alternativa trosuppfattningar till att förespråka rättigheter för homosexuella. Plötsligt känns den katolska kyrkans index inte avlägset. > Plötsligt känns den katolska kyrkans index inte avlägset Samtidigt är den ”fria och öppna” end-to-end-arkitekturen på många sätt en förutsättning för de stora tekniska framstegen relaterade till Internet. EFFs medgrundare John Gilmore har sagt: "Internet behandlar censur som ett fel och hittar vägar runt den." Detta uttalande förutsätter emellertid att det finns fria sätt att transportera information. I det fall det finns kontroll över alla åtkomster till nätverket är det tekniskt möjligt att utöva långtgående censur. Kina är det perfekta exemplet på denna miljö, men det händer på andra håll också. Internet är inte en anarki idag. Det finns lagar som styr innehållet på nätet. Internet är emellertid fortfarande under uppbyggnad. Det finns ytterligare en anledning att vara försiktig med att reglera internet. Samtidigt införs både ny självreglering och olika typer av överstatlig och statlig reglering i högt tempo just nu. Allt sker snabbt och inte sällan i en sluten miljö av privata aktörer utan någon extern tillsyn. Är det bra, för lite, för mycket eller för sent? Det är en debatt som är väldigt välbehövlig. Vi behöver verkligen en aktiv diskussion om vad TikTok, Twitter och Facebook och andra sociala nätverk gör nu när det gäller självreglering för att undvika nationalstatsreglering. Vi måste engagera oss i frågan om potentiell censur av domännamnsregistraturer och annan infrastruktur som eventuellt blockerar innehåll efter behag av moraliska skäl. Vi måste diskutera hur molnet och den fria och öppna mjukvaran ska fungera framöver. Vi måste hålla en diskussion om de kända och okända algoritmernas roll och hur vi skall förhålla oss till en alltmer inträngande maskininlärning. > Vi måste hålla en diskussion om de kända och okända algoritmernas roll Vi har fortfarande en chans till den globala byn, en censurfri miljö och bred kunskapsspridning till alla oavsett social status. Vi kan inte bara låta politiker diskutera detta. Det kan leda till att vi i slutändan får ett mycket "säkert" Internet, eller ännu värre, en balkanisering av Internet och därmed många, många nationella "Internet", som föreslagits av professorerna Lessig och Zittrain vid flera tillfällen. Barack Obama säger i en intervju med The Atlantic att den nya informationsarkitekturen är det största hotet mot demokratin. Jag är inte säker på att han har rätt i detta, men det är en diskussion som måste föras, även utanför strikt politiska kretsar. När denna krönika skrivs kommer nyheten att EU-parlamentet har röstat om rättsakten om digitala tjänster och rättsakten om digitala marknader. Dessa innebär bland annat större innehållsansvar för nätjättarna såsom Facebook och Twitter samt krav på verifiering av avsändare för säljare på till exempel Amazon, samt att viss typ av marknadsföring skall regleras särskilt. Kraven står enligt parlamentets pressinformation i proportion till plattformarnas storlek och den samhällsrisk de utgör. Smaka på det ordvalet: ”samhällsrisk”. Politikerna jublar. Christel Schaldemose från danska socialdemokraterna säger i ett uttalande: ”den digitala världen har utvecklats till ett vilda västern, där de största och starkaste slår fast reglerna. Men det finns en ny sheriff i stan – rättsakten om digitala tjänster”. Andreas Schwab från de tyska kristdemokraterna säger: ”Vi kan inte längre acceptera att den finansiellt starkaste överlever”. Låt mig gissa att John Perry Barlows tankar inte varit det första parlamentet har konsulterat. En bättre värld är möjlig, men vi måste kämpa för den. MIKAEL PAWLO Head of growth, Bokio
