Får jag lämna några blommor?
Snart är det dags för val och antalet angelägna ämnen som skall diskuteras är högt i en vildvuxen flora. Får jag ändå lämna några blommor till? Vi behöver nämligen tillse att vi oavsett partifärg i höst har ett innovationssystem som fortsatt stimulerar utvecklingen. Sverige har presterat bra med såväl gamla och nya industriföretag som startups och det som händer i den norrländska regionen är otroligt spännande, men vi behöver fortsätta utveckla våra framgångsrika innovationssystem annars riskerar vi nu att komma till punkten av den tredje rosen, för att tala med Ferlin. Det är den som blommar först när givaren är död.
Vad är då ett innovationssystem? Det kan beskrivas som flödet av information och teknik bland människor, institutioner, forskning, kapital och företag i relation till såväl samhälle som hållbar utveckling. De kan vara avgränsade till sektor eller en geografi och vara nationella eller internationella. Det finns även alltid en balansgång mellan privat och offentligt och institutioner och att inte skapa en situation för fördelssökande.
I Magdalena Anderssons installationstal i november angrep hon riskkapitalister. Hon sade bland annat att "våra skattepengar ska självklart göra största möjliga nytta, det gör de inte i fickorna på aktieägare, riskkapitalister eller dyra konsulter". Andersson förstår rimligen att industri och innovationer är helt beroende av riskvilligt kapital. En välvillig tolkning är att det huvudsakligen är marknadsskolan som befinner sig i skottgluggen här, men ett allmänt misstänkliggörande av ”riskkapital” ligger i korten och man kanske snarare skall lyssna på vad hon faktiskt säger snarare än att på egen hand försöka tolka in begränsningar i det.
Det hon gör är att i praktiken höja den politiska risken på riskkapital vilket innebär att värderingen av svenska idéer går ner. Det här tjänar ingen svensk på. Detta helt oavsett vilken partifärg man tillhör. Sverige behöver bättre förutsättningar för innovationer, riskkapital, nytt företagande, migration, boende med mera.
Samtidigt säger socialdemokraternas partistyrelse i oktober att den vill ”göra om systemet för arbetskraftsinvandring i grunden. Svenska jobb ska i första hand gå till arbetslösa i Sverige.” Det här är inte unika tankar för socialdemokraterna. I förhållandet till ”partiet som inte får nämnas” närmar sig många dessa tankar. Protektionism har aldrig skapat stora nationer eller innovationer däremot stagflation, inflation och desperation.
”Men tänk om det kommer massor av programmerare från Indien hit?”
Ja, tänk om!
Vi behöver satsa på nya företag, innovation, skapa riktiga arbeten och fortsätta bygga många innovationssystem i Sverige. Vi har en chans att göra det så låt oss ta den!
Samtidigt har vi en situation där politikerna gärna vill reglera nya företeelser och vissa entreprenörer är inte sena att haka på för att skapa sig egna fördelar.
Om du tvingar företag att öka produktiviteten snarare än att ägna sig åt fördelssökande (eng: ”rent-seeking”), kommer teknikutveckling och innovation att ske. Våra politiker borde vara direkt intresserade av den här diskussionen, då den väsentligt skulle både höja Sveriges konkurrenskraft och skatteintäkterna samtidigt som utflödet skulle minska. Tyvärr är alltför få intresserade av dessa tvärvetenskapliga diskussioner.
En alltför nära relation mellan staten och näringslivet är typiskt sett det värsta tänkbara scenariot i ett kapitalistiskt samhälle. Ändå ser många statens inblandning i affärer som en huvudsakligen bra sak. I vissa projekt kan finansiering av det ”allmänna” eller EU eller dylikt vara nödvändigt för att kunna genomföra vissa projekt, sänka risken och attrahera annat riskvilligt kapital, men det är undantagsfall inom till exempel energiområdet eller vissa nya storskaliga industrisatsningar. Det staten däremot alltid skall bidra med är att skapa förutsättningarna för innovationssystemen genom satsningar på utbildning och forskning.
En strategi för fortsatt stark innovationstakt och företagande bör syfta till marknadseffektivitet, tillståndslös innovation och teknikutveckling. De flesta regleringar kväver emellertid detta. Vi behöver tydliga regler med ett högt mått av förutsebarhet, men samtidigt behöver inte allt regleras. Det kommer stundtals att skava lite, det är tyvärr en nödvändig bieffekt av radikal innovation att den också leder till kreativ förstörelse.
Som alla neo-Schumpeterianer vet finns det exempel på ett slags kvasi-fördelssökande. Du njuter av dina fördelar ett tag tills konkurrensen kommer in. Det är givetvis acceptabelt, men reglera inte bort konkurrens, då vinner fördelssökarna och innovationen dör. Vi får ett samhälle av fripassagerare.
Problemet med kapitalismen – och här lånar jag av Douglas McWilliams – är när kapitalismens ambassadörer inte är tillräckligt bra. Kapitalismen i sig är det bästa systemet vi har. Konkurrens driver ner fördelssökande och höjer innovationen. Men kompiskapitalismen gör tvärtom.
När nuvarande fördelsinnehavare försöker minska förhandlingsstyrkan från anställda och konkurrenter eller till och med kontrollera efterfrågan från konsumenter, ser du lobbying och nya policyer och till och med strider om standarder, som noterats av Yochai Benkler. Min uppfattning är att standarder bara är en annan typ av fördelssökande och skapande av nya fripassagerare. Låt konkurrensen vara så fri som möjligt.
I tillägg till detta måste ett framgångsrikt kluster för innovation innehålla möjligheter till boende och migration. Samtidigt har vi levt länge med ett system där vi prisar ut boende på centrala innovationskluster och utvisar duktig kompetens på teknikaliteter. Det är förbättringar på väg, men det efter mycket skada skett.
Ett spännande politiskt samtal inför höstens var skulle därför kunna inledas – hur skall Sveriges fortsatta innovationskraft säkras och vilka typer av innovationssystem ser ni framför er? Det är olyckligt att isolerat diskutera andra frågor utan att samtidigt se hur de påverkar innovationskraft och innovationssystem och därmed Sveriges ekonomiska och samhälleliga tillstånd.
Låt mig avsluta att likt Stefan Löfvén citera Ferlin. Istället för Nils väljer jag emellertid hans fru Henny: ”Vi borde vara tacksamma så länge det finns irrationella människor, drömmare och tänkare. Det är de som för världen framåt.”
Mikael Pawlo
Head of Growth, Bokio