Igår käkade jag lunch med börsens mest utskällda vd – Fredrik Palm på e-handlaren Desenio.
Det fick mig att definitivt bestämma mig.
Fredrik Palm har några riktigt svettiga månader bakom sig. Från att ha varit hyllad chef för ett succébolag tvingades han i somras krypa till korset och vinstvarna. Då kapsejsade aktiekursen, tunga aktieägare rasade och ett gäng börskrönikörer sågade hans insats som vd längs med fotknölarna.
Antingen har Fredrik Palm ett riktigt bra pokerface eller så talade han helt enkelt sanning när han på vår lunch hävdade att mediestormen faktiskt inte påverkat honom särskilt mycket.
Möjligen kunde Fredrik Palm uttrycka en viss besvikelse över att någon av krönikörerna dragit slutsatser på ett lite för tunt faktaunderlag – och det var någonstans här i samtalet som jag själv började gå bort mig rejält.
Självklart tog jag Fredriks Palms försiktiga mediekritik som ett tillfälle att börja prata om mig själv.
Visserligen bäddade jag in mina självcentrerade ord i ett mer allmänt resonemang om rubriksättning och det var exakt här som poletten definitivt föll ned.
Jag tog nämligen min veckokrönika som exempel på där rubriken inte alltid behöver ha full täckning i texten. Gradvis har jag pushat fram gränsen för vad vi på Breakit kunnat sätta för rubriker på denna krönika. Ordet “avslöjar” har till exempel urvattnats allt mer och jag har använt ord som “ångest” och “katastrof” mer och mer lättvindigt.
På mitt lunchmöte försökte jag förklara för Fredrik Palm att det här var ett försök att självironiskt blinka åt mig själv och delar av mediebranschen. Generellt tar vi journalister oss själva på lite för stort allvar och jag har gillat att ta ner mig själv med den här typen av extremt hårdvinklade rubriker.
Men samtidigt som jag utvecklade mitt resonemang där på lunchen insåg jag plötsligt att jag nått en slags vägs ände när det gällde mina rubriker.
Innan jag påbörjar en ny krönika så sätter jag alltid rubriken. Men de senaste månaderna har det blivit allt svårare att hitta rätt formulering. Jag har skrikit så mycket i mina rubriker att det liksom inte går att skrika högre.
Och har man läst mina kolumner ett tag så tror jag det är få som verkligen förväntar sig att rubrikerna verkligen ska vara fullt ut med sanningen överensstämmande. Någonstans i den insikten började jag tröttna på hela konceptet Lundells vecka. Jag vill ju ändå i slutändan att läsaren ska ta mina alster på allvar.
Dessutom har jag generellt känt att mina krönikor gått på tomgång senaste månaderna och framför allt har det tagit lite väl mycket energi att varje fredagsmorgon pressa ur sig en text.
Där och då på lunchen med “börsens hackkyckling" (självklart en på Lundells vecka-manér överdriven rubrik) föll alla bitar slutgiltigt på plats.
Det var dags att lägga ner Lundells vecka.
Rätt eller fel?
Jag skulle inte vara mig själv om jag inte på sedvanligt ambivalent sätt avslutar min sista krönika med den frågan till alla er som så tappert läst ända hit.
God jul!
Ps. Podden, som också heter Lundells vecka, kommer däremot inte att läggas ner. Den här veckan pratar vi om glögg med miljardärer, Jocke & Jonnas hemliga kryptoprojekt (varning!) och hett mejl från en techstjärna. Lyssna in senaste avsnittet på Spotify, Podcaster, Google Podcasts och på Acast.