Vilket löjligt högt tonläge det blev kring helgens DDOS-attacker mot medier. Ja, sajterna låg nere en stund eftersom någon eller några skickat massor av trafik dit och överbelastat sajterna. Det var inte bra.
Men proportionerna på reaktionerna? De säger mest om mediers egen självbild.
Det här är viktigt eftersom det säger något om identitetskrisen i media just nu, där varje motgång inte är ett hot mot mediehusen, utan mot samhället. Alla måste reagera! Regeringen ska kallas in! Vilket är exakt vad som hände, inrikesminister Ygeman meddelade igår att han ska träffa alla utsatta medier.
Visst var det tråkigt och dumt att medier för en stund inte kunde rapportera om världen från sina sajter, men enskilda tidningar är inte längre enda sättet för människor att få information.
Utöver att papperstidningarna gick ut som vanligt fanns dessutom ett hav av andra sajter att besöka. Var Aftonbladet nere? Ja, då finns SVT, lokaltidningskluster som Mittmedia, Hallpressen och NTM. Och givetvis alla internationella sajter och hänvisningsappar som Omni. Demokratin är inte längre beroende av en eller ens flera journalistiska aktörs upptid.
Ändå menade min kollega Andreas Ekström i Sydsvenskan att vi borde reagera som om det var en analog attack. Det vill säga att någon hade saboterat våra tryckpressar. Det sätter fingret exakt på problemet och om självbilden.
När tryckpressen stod som enda distrubutionsmodell för information var den unik. Det var dåtidens internet, ett av få sätt för samhället att få information. Tryck och logistik var också något medier hade unik erfarenhet i och kunskap om. Det var ytterst viktigt instrument för demokratin och hade den slagits ut hade den verkligen varit ett hot mot samhället. Då.
För den rollen har varken tryckpressen eller journalistiken längre. Den har internet tagit. Nu är journalistiken leverantörer på distributionsnätverket internet. Och överbelastningsskandalen hade därför behövt jämföras med om någon hade släckt ner hela internet. Då hade det verkligen varit en katastrof som borde föranleda en ”massiv politisk, polisiär och militär kraftsamling”, som Andreas Ekström skrev.
Så är det inte allvarligt nog att vi som journalistiska leverantörer inte kan leverera? Jo. Men det ansvaret faller tillbaka på oss. För det vi pratar om är alltså att sajterna har överbelastats genom en DDOS-attack.
Om vi ska fortsätta den analoga jämförelsen är det som att medier ägt en tidningskiosk där någon hyrt in tusen fjärrstyrda robotar som blockerat entrén för andra. Det rimliga då är ju att mediehusen kan öppna upp någon annanstans, har en plan B för detta högst sannolika och sårbara sätt att distribuera/sälja sina nyheter. Frågan är inte OM detta skulle hända, utan NÄR. Att medier inte var bättre förberedda på det här är faktiskt helt otroligt.
Hur kunde allt slockna? Alla bakdörrar? Alla B-planer? C-planer? Har de inte funnits? Har detta högst sannolika scenario inte körts om och om igen? Ingen av de teknikchefer jag pratat om har velat ge några detaljer annat än att allt låste sig den här gången.
Det är detta som borde diskuteras och kritiseras. Inte att detta högst sannolika scenario med en överbelastningsattack hände.
Kanske handlar förvirringen till viss del om att attacken delvis kom från ryska datorer. Att det därför, med bakgrunden av den nya Säpo-informationen om ryska spioner, kunde ses som ett första exempel på en psykologisk krigsföring.
Det kanske var så. Men proportioner, än en gång. Det här är en attack som vilken snorunge som helst skulle kunna dra ihop med hyrda robot-nät. Mer än en attack på demokratin var det någon som såg möjligheten att dra ner byxorna på journalister som stått i offentligheten utan varken livrem eller hängslen.
Det är inte inrikesministerns ansvar, det är mediernas.