Okej, det här är ingen särskilt seriös journalistisk spaning.
Men däremot en blytung rapport från en av mjölksyrans yttersta utposter.
Och allt går att härledas till den gamle VM-hjälten Tomas Brolin.
Han satt nämligen vid bordet bredvid när jag igår lunchade med podd-profilen och aktietradern John Skogman.
Jag och John snackade en del om drivkrafter. Vad som fick oss att gå upp på morgonen, typ.
John hävdade att han inte längre brydde sig lika mycket om att tjäna maximalt med pengar på sin trading. Han menade att hans låga “burn rate” gjorde att pressen på att dra in cash minskat. Att han numera tjänar åtskilliga miljoner varje år på att driva en av Sveriges lönsammaste poddar (“Vi har en bruttomarginal på 100 procent) gjorde inte honom mer sugen på att jaga de där extra aktie-kronorna.
Istället fick han numera sina verkliga kickar via löpningen och det var när vi kom in på det ämnet som Tomas Brolin blev en del av samtalet. Den tidigare stjärnspelaren var själv lyckligt ovetande om detta men John nickade åt hans håll och sa:
“När du varit proffs i Parma och spelat VM med landslaget finns det inget som kommer i närheten av den känslan den dagen du slutar. Det är helt omöjligt att få samma kick, det fattar ju alla”.
Jag fattade precis vad han menade. För några veckor sedan hade jag hört samma sak från en tidigare allsvensk fotbollspelare. Efter karriären hade han haft hyggligt stora framgångar i näringslivet – men inget var ens i närheten av att kliva ut på en allsvensk fotbollsarena, berättade han.
Jag och John begrundade detta något deppiga faktum under en stunds tystnad. Det blev ännu dystrare när jag tänkte på att jag själv aldrig ens fått chansen att uppleva denna kick. Men innan lunchen helt höll på att haverera i tristess och vemod kom John plötsligt med ett riktigt lyckopiller. Det stavades Norska intervaller. Själv hade jag bara vagt hört talas om begreppet tidigare men Johns pitch gick inte att motstå.
Glöm dina trygga, fega joggingpass och börja kör norska intervaller istället. Han förklarade utförligt upplägget (googla för detaljer) men förenklat innebar det fyra stenhårda intervaller på knappt en kilometer vardera med lugn löpning i pauserna. Allt klart på exakt 30 minuter – och det bästa av allt:
“Efteråt känner du dig så bra. Då är livet perfekt”.
Några timmar senare, strax efter 21 på torsdagskvällen, drog jag ut i snögloppen och körde mina 4 norska intervaller. Det var hemskt. Blodsmak. Ångest. Och så vidare.
Men nu, efter en dusch och en varm kopp the, känns livet perfekt. Äntligen.
Trevlig helg!