I onsdags kom beskedet – SVT kör ytterligare en säsong av Draknästet.
När jag såg pressmeddelandet från SVT högg det till i bröstet.
Det skulle ju vara jag, inte Jonas Eriksson som är en av de hyllade drakarna i succéserien.
För trots att det nu är över 20 år sedan så minns jag samtalet ner till minsta stavelse.
Det var entreprenören Jonas Persson som ringde. Några år tidigare hade han dragit igång en startup som handlade med TV-rättigheter för olika sportevent. Verksamheten växte snabbt och nu var han på jakt efter en ny säljare.
Personen han sökte skulle helst ha jobbat som sportjournalist (som jag), vara ung (yes), hungrig (typ), gilla sälj (älskar) och villig att resa mycket (absolut!). Visste jag möjligen någon som kunde passa in på denna personprofilen, undrade Jonas Persson.
Min självbild var redan då rejält uppblåst och för mig var det solklart – Jonas Persson var bara lite finkänslig och ville inte ställa frågan direkt. Men det var ändå uppenbart att han på detta sättet indirekt erbjöd mig jobbet.
Jag skulle precis börja pitcha in mig själv som hans nya supersäljare då det slog mig – jag kan ju inte prata engelska.
Eller, så här. Jag fattar och gör mig förstådd men inte mycket mer. Och definitivt inte tillräckligt för att kränga sporträttigheter till TV-chefer runt om i världen.
Vad som sedan hände är jag fortfarande inte helt säker på. Men min minnesbild är att jag istället rekommenderade en kille som då arbetade som nattchef på Aftonbladets sportredaktion. På dagarna (utan Aftonbladets vetskap såklart) jobbade han dessutom extra (svart, men det är förhoppningsvis preskriberat nu) som redigerare på den nystartade affärstidningen Vision där jag jobbade.
Jag tyckte den här killen passade perfekt in på Jonas Perssons personbeskrivning och rekommenderade honom för jobbet. Av andra har jag hört att det i själva verket var programledaren Peter Jidhe som var den som gjorde rekommendationen.
För mig spelar det ingen roll. Det var ju jag, inte Jonas Eriksson – den blivande TV-draken – som skulle haft säljjobbet.
Några år efter att Jonas Eriksson hoppat på tjänsten såldes bolaget i två olika omgångar för över 1 miljard kronor. Jonas Eriksson kunde (högst välförtjänt!) casha in uppemot 100 miljoner kronor.
Och jag grämer mig fortfarande över att jag inte brydde mig om engelska-lektionerna i skolan.
Trevlig helg!
PS. Med en dåres envishet fortsätter jag att påminna alla ni som läser Lundells vecka att också lyssna på podden med samma namn. Den här veckan snackar vi bland annat om Klarna-bossens obegripliga börsprojekt, ryktet om serieentreprenörens mångmiljardprojekt, VOI-tragedin och heta köpsignalen. Lyssna!