Sök

Hon förlorade rättegången – men borde känna sig som en vinnare

Jämställdhet

FOTO: TT/Jeff Chiu

Jon Mauno Pettersson

Jon Mauno Pettersson

Chefredaktör

Hon tog strid mot grabbigheten i ett av världens största riskkapitalbolag – och förlorade.

Det här är historien om Ellen Pao – och vikten av att våga ifrågasätta.

Det har varit en minst sagt intensiv månad för Ellen Pao.

Rättegången mot hennes före detta arbetsgivare, det Silicon Valley-baserade riskkapitalbolaget Kleiner Perkins (som varit med och byggt upp framgångshistorier som Amazon, Netscape, Google och svenska Truecaller) har bevakats hårdare än någon annan diskrimineringsrättegång i Silicon Valleys historia.

Med tanke på premisserna är det inte speciellt konstigt.

På den åtalades sida satt trots allt toppspelare från ett av världens mest välrenommerade riskkapitalbolag – anklagade för att systematiskt könsdiskriminera kvinnor.

På den andra sidan stod en ensam Ellen Pao, numera tillförordnad vd på den sociala nyhetssajten Reddit, utrustad med ett skadeståndskrav på 130 miljoner kronor – och på jakt efter förändrade strukturer i en manlig bransch.

Jag har sett Hollywood-filmer med sämre ingredienser än så.

Hela rättegången har sin bakgrund i att Ellen Pao för tre år sedan inte fick den befordran som hon själv hävdar att hon gjort sig förtjänat av – enbart på grund av att hon är kvinna. Hon beslutade sig därför för att stämma sin dåvarande arbetsgivare Kleiner Perkins – som bara månader senare gav henne sparken.

Huruvida det gjordes som ren hämnd för stämningen är ingenting som har kunnat bevisas.

För Ellen Paos del har caset till stor del handlat om att lyfta fram ett stort antal anklagelser som per automatik inte innebär direkt könsdiskriminering – men som tillsammans kan vittna om en kultur.

En av bolagets senior partners, Chi-Hua Chien, påstås exempelvis ha sagt att kvinnor inte borde bjudas med till en middag med den förre vice presidenten Al Gore eftersom ”de dödar stämningen.” 

En annan partner på den tiden, Ray Lane, påstås ha skämtat med en kvinnlig kollega om att hon borde bli smickrad av att en manlig kollega dykt upp utanför hennes hotellrumsdörr, klädd i inget mer än en badrock.

Även tunga branschnamn så som exempelvis John Doerr har ställts mot väggen – med vittnesmål som inte bevisade mer än att John Doerr har ett dåligt närminne. 

Vad som är sant och inte i den här röran är det nog bara de inblandade som faktiskt vet – vilket förmodligen även är anledningen till att Ellen Pao förlorade målet.

Det fanns kort och gott inte tillräckligt hårda bevis.

Men striden behöver inte ha varit förgäves. Det holistiska syftet med den här rättegången har enligt Ellen Pao hela tiden varit att belysa de problem i techbranschen som lätt tenderar att falla i glömska och nonchaleras – och på den punkten har hon lyckats.

I riskkapitalbolagen är åtta av tio partners fortfarande män – och andelen kvinnliga riskkapitalister har sedan 1999 till och med minskat från 10 procent till 6 procent, enligt en undersökning från Babson College. Bristen på kvinnliga riskkapitalister påverkar i sin tur styrelserna, vilket bildar en ond cirkel: Enbart en av tio styrelsemedlemmar i techbolagen är kvinnor.

Den typen av statistik har plötsligt hamnat på agendan igen.

Vilken konkret inverkan på riskkapitalbolagens företagskultur Ellen Paos rättegång kommer att ha återstår fortfarande att se. Någon prejudicerande dom är det inte tal om, och på pappret har hon förlorat.

Trots det betvivlar jag att Kleiner Perkins känner sig som vinnare.

”Om jag har bidragit till att förbättra förutsättningarna för lika villkor för kvinnor och minoriteter i riskkapitabolag, då har den här kampen varit värt det”, sade Ellen Pao efter rättegången.

Med tanke på att flera liknande diskrimineringsstämningar dykt upp de senaste veckorna, relaterade till tunga techbolag som Facebook och Twitter, tycker jag att Ellen Pao kan känna sig nöjd.

Även om det hade slutat ännu lyckligare för huvudrollsinnehavaren om det hade varit en Hollywood-film.

Läs mer