För några år sedan jobbade jag på Expressen just som Ipaden skulle lanseras i Sverige. Alla mediehus kapprustade för att bli först med en app som skulle frälsa den redan då krisande branschen. Miljoner plöjdes ner i projekten och skit samma att Apple skulle ta en tredjedel av intäkten, nu kunde tidningar äntligen säljas på samma lukrativa sätt som på print.
Det floppade. Ingen lyckades göra sig tillräckligt relevant och mediekrisen fördjupades.
De senaste åren har den nya livlinan varit viral trafik. Alla mediehus har kämpat för att paketera saker för Facebook. Det har gått hyfsat bra. Facebooktrafiken har blivit mer betydande än Googletrafiken och fingertoppskänslan för virala succéer har finslipats.
Facebook har blivit den nya löpsedeln. Det som drar in den slösurfande, underhållningssuktande svensken med förhoppningen att de ska stanna kvar på sajten, klicka vidare eller åtminstone följa Facebooksidan.
I en tid då media gått bort från prenumerationsmodellen och istället söker räckvidd har Facebook fått avgörande betydelse.
Och helt förändrat konkurrensen. Kvällstidningarna är inte längre varandras värsta konkurrenter, det är istället Facebook. Tyvärr är det också en konkurrent de är djupt beroende av.
Det är därför de gamla kvällstidningsdrakarna Aftonbladet och Expressen nu kryper upp i knät på sin värsta konkurrent. Nyheter24, Sydsvenskan, Stampen, Kit och flera andra hänger på.
Det är en slags kapitulation i sig, en försmak av hur framtidens medier kommer att se ut: Som leverantörer till andras infrastrukturer, snarare än ägare av egna distributionsnätverk.
För det är inte så att medierna idag tagit ett dåligt beslut. Det var ofrånkomligt. Facebook har allt mer blivit internet. Del för del tar de över sättet vi tar till oss och konsumerar media: Video ska tittas på Facebook, inte Youtube. Meddelanden, videosamtal, bloggar: allt blir delfunktioner hos den digitala jätten.
Samtidigt är beroendet ömsesidigt. Facebook vore ingenting utan innehåll. Facebook är Sveriges största mediehus, som aldrig skrivit en artikel. Därför erbjuder de nu incitament till tidningar som ska göra det omöjligt att tacka nej till att publicera sig direkt på Facebook: Laddningarna kommer gå snabbare, spridningen blir större och affären kan potentiellt bli bättre.
Jag gissar att erbjudandet är sockrat. Att betatestet övergår till något mer långtgående och fördelaktigt för stora svenska tidningar. I vissa fall kanske till och med mer fördelaktigt än vad de lyckas skapa på egna digitala plattformar. Jag gissar också att det öppnar upp för helt nya aktörer att etablera sig. Superlokala aktörer som kan göra lokaljournalistik och få hjälp av Facebook med finansieringen.
Det kan säkert bli bra, det kan säkert bli fördelaktigt för att låta fler röster höras.
Men det kommer aldrig mer bli som förr.
Och det är rätt obehaligt att fundera på vad som händer när en ensam aktör får så stor makt över internets alla centrala funktioner.