Sök

Därför kan plastcykeln Itera spå framtiden för självkörande bilar

Volvo CarsKapitalet

Breakit

Breakit

Bara för att det går att bygga en cykel i plast betyder inte det att man borde bygga en cykel i plast. Historien om evighetsmaskinen som kom och gick på mindre än fyra år för tankarna till andra prylar som vi kanske inte behöver. Om vi tänker efter.

Det här är en text som publiceras i samarbete med podcasten Kapitalet. Hela podden hör du här. 

Få material har så dåligt rykte idag som plast. Om det fortsätter i den här takten kommer det finnas mer plast än fisk i våra hav år 2050, enligt Håll Sverige rent.

Annat var det för 50 år sen. Då var plast fortfarande nytt och häftigt. Framför allt var det ett nytt och häftigt konstruktionsmaterial inom industrin.

"Man kunde till exempel göra konstruktioner som var lättare, så det fanns produktionstekniska fördelar med plasten", säger Jan Olsson som idag är pensionär.

På 1970-talet jobbade han på Volvo som i slutet av samma årtionde hade långtgående planer på att bygga en bil i plast och aluminium. Det hängde ihop med det så kallade Norgeavtalet som gick ut på att Volvo skulle sälja delar av företaget till norska staten, mot att Volvo fick borra efter olja i Norge.

Aktieägarna sa dock nej och avtalet gick i stöpet. Kvar satt Jan Olsson och hans kollegor med massa nyförvärvade kunskaper i hur man konstruerar ett fordon i plast.

"Så då tänkte vi, vi har den tekniska kompetensen, vi har möjligheter, vad gör vi av den kompetensen?, berättar Jan Olsson.

Svaret blev en plastcykel som skulle få namnet Itera. Den skulle vara lättare än en vanlig cykel, gå snabbare att producera och klara av att stå utomhus året runt. Cykeln marknadsfördes som en evighetsmaskin och fick stor uppmärksamhet i media. Men det fanns ett problem.

"Det var inte något som folk ville ha eller något som folk kunde övertygas om att de ville ha", säger Tiina Männistö-Funk, teknikhistoriker på Chalmers i Göteborg.

Hon menar att problemet var att plastcykeln var ett teknik- och industridrivet projekt. Upphovsmännen ville så gärna bygga något i plast att de glömde ta reda på om det faktiskt fanns en efterfrågan hos konsumenterna på en cykel i plast.

Det visade det sig att det inte fanns. De ursprungliga förväntningarna på att ha en årsproduktion på runt 100.000 cyklar grusades snabbt. Totalt producerades mellan 20.000 och 30.000 cyklar. Hur många av dem som sedan faktiskt såldes av cykelhandlarna vet inte Jan Olsson.

"Kommersiellt så var det ju en katastrof."

Tiina Männistö-Funk ser vissa likheter mellan plastcykeln och samtida uppfinningar. Som den självkörande bilen till exempel. Bilindustrin har redan satsat många miljarder på bilar som sköter sig själva, och fler lär det bli. Men ur ett konsumentperspektiv är satsningen inte lika självklar, menar Tiina Männistö-Funk.

Bilkörning är starkt förknippat med framför allt två saker: frihet och kontroll. Om bilen är självkörande ger du upp både friheten och kontrollen.

"Om du tar bort det blir bilkörning något helt annat än vad det är idag. Så vad händer då, ur ett användarperspektiv? Det är en stor fråga", säger Tiina Männistö-Funk, som också poängterar att även industridrivna projekt kan bli försäljningssuccéer.

Det var dock inte fallet för plastcykeln Itera. Försäljningen satte igång i början av 1983, men bara två år senare stängdes produktionen i Vilhelmina ner.

Cykeln som skulle vara en evighetsmaskin fick ett kort liv. Men trots den kommersiella katastrofen ångrar inte Jan Olsson att han gav sig in i projektet.

"Aldrig, det var fantastiskt roligt. Det var väldigt roligt. Men man ska inte hänga kvar i något som inte funkar, man får se det för vad det är och lägga ner om det inte fungerar", säger han.

Det här är en text som publiceras i samarbete med podcasten Kapitalet. Hela podden hör du här. 

Läs mer