När rapparen Jay Z för knappt två veckor sedan satt i en domstol för att slåss om rättigheterna till sin hitlåt ”Big Pimpin” blev han ombedd att berätta om sina affärsverksamheter. Han redogjorde då för sitt ägande i nattklubbar och restauranger samt sina investeringar i sport- och skivbolag.
”Du har en musikströmningstjänst också, har du inte?”, frågade åklagaren när Jay Z var klar.
”Yeah, yeah. Jag glömde det”, svarade han.
Glömde eller förträngde?
Köpet av Spotify-konkurrenten Tidal blev nog inte riktigt som Jay Z hade tänkt sig. När han tillsammans med Madonna, Kanye West och ett gäng andra kändisnamn lanserade tjänsten i våras gjorde man det med löften om rättvisare royaltys, mer makt åt kreatörerna, exklusiva låtar och exceptionell ljudkvalitet. De sa, och trodde säkert också, att de skulle revolutionera musikbranschen.
Istället blev det ett rejält magplask.
Tidal har sedan lanseringen gjort stora förluster, sparkat ett stort antal anställda och är nu inne på sin tredje kämpande vd. Varumärket har förvisso nått ut till de breda massorna, men det är ett skadat, svagt och hånat varumärke.
Nu har Jay Z fått nog och det kan man förstå.
När Jay Z köpte det svensk-norska musikbolaget Aspiro som utvecklat Tidal hade han knappast planerat att vara ensam ägare någon längre tid. Gissningsvis såg han en möjlighet att förvärva ett krisande musikbolag till reapris med förhoppning om att sälja vidare delar av bolaget till en högre värdering.
I grunden var det ingen dum idé.
Tittar man på prislappen betalade Jay Z trots allt bara 110 dollar per prenumerant, vilket kan jämföras med Spotifys 425 dollar per prenumerant, sett till bolagens värderingar. För det fick han även en välfungerande och färdigutvecklad musiktjänst.
Att förädla en döende produkt på en snabbt växande marknad och sätta global stjärnglans på den hade kunnat visat sig bli ett enkelt genidrag. Det hade kunnat resultera i en kraftigt stigande värdering på bolaget och ett miljonregn över de redan rika ägarna på försäljningsdagen.
Om det blir så återstår nu att se. För vem vill egentligen köpa ett ostrukturerat och förlusttyngt bolag som hånas på bred front? I en bransch där det är svårt att tjäna pengar och konkurrensen är stenhård?
Prislappen spelar naturligtvis in, men personligen tror jag inte att någon av de ledande musikströmningsplattformarna är speciellt intresserade av att förvärva Tidal för dyra pengar. De växer redan snabbare än Tidal och har sedan tidigare likvärdiga eller bättre musikplattformar färdigställda.
Sedan Deezer idag ställt in sina börsplaner så finns det ingen uppenbar köpare bland de stora huvudkonkurrenterna. Åtminstone inte om Jay Z planerar att tjäna pengar på affären.
Ett annat scenario, som känns mer troligt, är att Tidal säljs till ett storbolag som vill komplettera sin verksamhet med en välfungerande musiktjänst. För några veckor sedan rapporterade exempelvis Variety att Jay Z besökt Samsung, som själva kämpar med sin egna musiktjänst Milk.
Det är ingen orimlig tanke.
Musikströmning fungerar idag ofta som komplement till en befintlig affärsmodell snarare än en affär som står på helt egna ben. Apple Music är i dagsläget framför allt ett komplement till Apples produktkatalog. Samma sak gäller världens största e-handlare Amazon, som har tagit fram musiktjänsten Prime Music som ett komplement till sin befintliga affärsmodell.
Ett förvärv av Tidal borde vara intressant för ett storbolag som vill kompletera sitt utbud på detta sätt. På samma sätt som när Apple köpte Beats Music, som sedermera resulterade i det nya varumärket Apple Music, skulle man isåfall köpa Tidal för dess teknik snarare än varumärke.
Tidals tekniska insida är det trots allt inget fel på.
Det är ägarna och ledningen som är problemet.